Som läkare möter vi lidande människor. Att drabbas av sjukdom kan plåga en människa på olika vis; ångest och fysisk smärta förstås, men också som ett hot, ibland ett dödshot. Sjukdom kan också påverka relationer inom familjen och leda till förändrade sociala förhållanden, men den kan också tas som en personlig kränkning – att den drabbade mister kontrollen över sin kropp. Att män­niskor upplever och hanterar fysisk smärta och sjukdom på olika sätt är väl känt. Lidandet har med and­ra ord många bottnar där såväl psykologiska och religiösa som strikt biologiska komponenter har betydelse. 

Enligt det gamla hippokratiska talesättet är vår uppgift som läkare att »ibland bota, ofta lindra, alltid trösta«. Nu för tiden botar vi oftare, men hur stort utrymme ges åt tröst och lindring av lidandet i en djupare mening? För detta krävs lyhördhet och tillräcklig tid för att förstå vad som behövs. Ibland kanske bara ett lyssnande öra räcker.

Lyssnandets konst, denna omistliga del i läkekonsten, riskerar i dagens tidspressade sjukvård att underskattas. Att lyhört lyssna på sin patient ökar förståelsen för den enskildes behov och skapar bättre förutsättningar för en framgångsrik behandling; både fysisk och mental smärta kräver ofta även andra åtgärder än enbart medicinska.

Den kloke läkaren Sir William Oslers bevingade ord, »The good physician treats the disease; the great physician treats the patient who has the dis­ease«, sammanfattar problematiken på ett tänkvärt sätt.