Inom organisationsläran definieras system ofta som »samspelet mellan människa, teknik och organisation«. Ett antal människor verkar tillsammans i ett sammanhang, de har kunnande, teknik och utrustning till sitt förfogande, och ur detta kommer resultat. Hur bra dessa resultat är beror till slut på en eller flera begränsande faktorer.

Så gott som alla organisationer underpresterar. Den sannolika förklaringen är inte att teknik, utrustning eller människor saknas eller sviktar. I stället beror det ofta på att en potential inte nyttjas fullt ut.

I dagens västerländska sjukvård är det tyvärr ofta människor­na som arbetar i organisationen som är den begränsande faktorn. Men inte för att de vill vara det, utan för att deras resurser inte tas tillvara bra nog. Det pågår i dag ett omfattande slöseri med kunskap, ambition, erfarenhet och passion. Detta leder till att resultaten blir sämre än vad de behöver vara, eller borde vara.

Lek med tanken: hur skulle det se ut om varje anställds potential användes fullt ut? Om svensk sjukvård såg sina anställda som sin viktigaste tillgång, och vårdade den tillgången därefter? Utbildade dem fortlöpande? Lät deras idéer bli verklighet? Lät bli att införa teknik som snarare bromsar än stödjer dem? Tog bort perverterade ersättningsmodeller? Kort sagt: hade mekanismer som fångade upp och omsatte all ambition till bättre resultat? 

Hur bra skulle det då inte kunna bli?