Osteoporosrelaterade frakturer, så som fraktur av höft, handled, axel och kota med flera, är ett omfattande folkhälsoproblem. Sverige och Skandinavien har världens högsta incidens av höftfrakturer. De flesta osteoporosrelaterade frakturer drabbar den äldre befolkningen, särskilt kvinnor. Vi känner i dag väl till vilka riskfaktorer som är kopplade till hög risk för osteoporos och fraktur. Det finns i dag effektiva åtgärder för att minska frakturrisken. Vi har alltså kunskap om vilka åtgärder som måste vidtas för att minska risken, men trots detta får inte alla patienter tillgång till optimal vård.
Socialstyrelsen konstaterar senast 2014 i sina rekommendationer att det föreligger en påtaglig underdiagnostik och underbehandling, och man ger hög prioritet åt riskvärdering, läkemedelsbehandling och strukturerade vårdkedjor för att minska antalet frakturer. Åtgärderna ska anpassas efter individen och kombinera risksanering, fallprevention och benspecifika läkemedel. Områden som utmärker sig är insatser för att förebygga nya frakturer hos dem som redan drabbats av fraktur och diagnostik av dem som har underliggande sjukdomar som påverkar skelettet – förebyggande insatser som kräver kunskap om diagnostik och interventionsmöjligheter.
Varför finns denna lucka i patientomhändertagande? En förklaring är att osteoporos faller mellan stolarna i vården då det inte finns någon specialitet som ser det som ett självklart ansvar. Vårdgapet när det gäller sekundärprevention vid fraktur är inte enbart ett svenskt problem. Internationellt sker nu en förändring på bred front genom införande av systematisk riskvärdering och koordinatorbaserade frakturkedjor, så kallad fracture liaison service, en modell som utgår från standardiserade flöden kopplade till individuell behandling.
Genom ökad kunskap, ett integrerat arbetssätt och tydliga processer kan vi dramatiskt förbättra patientomhändertagandet vid osteoporos och osteoporosrelaterade frakturer. Vi kan därmed minska risken för ytterligare frakturer.
I detta temanummer belyser vi nya och viktiga aspekter kring utredning, behandling och prevention vid osteoporos och fragilitetsfraktur. Mattias Lorentzon och Andreas Kindmark belyser betydelse och konsekvenser av nationella riktlinjer. Diagnostik, utredning och behandling tas upp av Andreas Kindmark och Helena Salminen. Sekundär osteoporos, ett ofta missat tillstånd, presenteras av Anna G Nilsson och Sigridur Björnsdottir. Modern läkemedelsbehandling presenteras av Märit Wallander, Östen Ljunggren och Mattias Lorentzon. Cecilia Rogmark och Kristina Åkesson visar på framsteg och problem i behandlingen av de vanliga frakturtyperna, höftfraktur och kotkompression. Kristina Åkesson och Hans Jutberger beskriver hur systematiskt arbete för att förebygga refraktur ser ut i dag. Björn Rosengren och Martin Nilsson tar upp vikten av fysisk träning som fallprevention. Slutligen presenterar Michael Lovric och Eva Ribom-Bornefalk ett exempel på hur en frakturkedja kan byggas upp, och vilka effekter en fungerande sådan kan ge.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
