© LÄKARTIDNINGEN

2012-11-06 nummer 45 - Läs artikeln som PDF - Skriv ut
Det finns 1 kommentar till denna artikel. Läs kommentar!
DEBATT OCH BREV

Apropå! När man som läkare blir den ofrivilliga patienten

Klagosång från en som upplevt både förr och nu


Ulla Bergholm
med dr, specialist i allmän­kirurgi, Sigtuna; ofrivillig sjukpensionär ­efter trafikolycka
ulla.bergholm@telia.com

o Efter dryga 30 års ­verksamhet som läkare i svensk sjukvård har jag nu efter en trafikolycka varit patient i densamma de senaste fjorton åren. Med stor förundran läser jag och hör berättas om sjukvården som ett sjunk­ande skepp. Vad har hänt medan jag varit borta?

Förr fanns vårdkedjor för att rätt kunna ta hand om en patient som sökte hjälp i sjukvården. Vem pati­enten än vände sig till hän­visades han eller hon först till läkarbesök för undersökning, diagnos och behandlingsförslag. Doktorn, som visste mest, kunde sedan via remiss eller muntlig kontakt med sin personal ordna så att patienten fick träffa all ­erforderlig expertis. Det gällde andra läkarspecialister och/eller ­andra personalgrupper, och dessutom till dess att alla åtgärder som patienten behövde hade genomförts och vårdbehovet så långt det gick var tillfredsställt.

Vad var fel med detta?

I dag saknas vårdkedjor, i både den offentliga och den privata vården. Det är inte ens någon skillnad mellan dessa båda vård­givare, då båda synkroniseras av landstingen och mest liknar två syskon med samma föräldrar. Var och en sköter sin uppgift, och ingen tar på sig uppgiften att diagnostisera och leda patienten rätt, ända fram till mål. Vårdgivaren tycks i dag inte ha detta uppdrag, utan stoppar i stället processen hos sig själv. Patienterna, som enligt landstingen är lyckligt lottade, får välja vårdgivare. Det låter bra, men hur fungerar det i verkligheten?

Där patienten hamnar ­genom det egna valet, fastnar hon som kund.

En kund släpper man inte frivilligt ifrån sig till någon annan. Så patienten går kvar tills hon inte får ut något mer av besöken. Hjälpt eller ohjälpt får hon sedan vandra vidare för egen maskin, utifrån egen kunskap eller tips från andra. Det kan bli en ändlös vandring, såvida hon inte råkar stöta på rätt terapeut för sin krämpa. Dyrt och onödigt, men något alternativ finns inte. Offentliganställda anklagar privata aktörer för detta beteende, men tycks inte vara medvetna om att det är lika illa i deras eget hägn.

Förr var det annorlunda, och kanske finns det fortfarande aktörer som varit med om förr? Aktörer som försöker hjälpa till som förr, men som tämligen genast stöter på patrull, vid första kedjelänken, då ingen annan tar vid där den hjälpsamme ­måste sluta.

Ändring måste till, så att sjukvårdens uppgift, att hjälpa patienten till god vård, uppfylls av profes­sionen såsom den är ut­bildad för, och inte för att uppfylla politikers ambitioner om framgång för egen del.

Så tolkar jag orsaken till vårt vårdkaos. Fokus har flyttats från huvuduppgiften enligt hälso- och sjukvårdslagen till ett slags tävling mellan andra aktörer utanför vårdprofessionen att bygga stora hus, införa nya tekniker och satsa på forskning som omedelbart kan generera inkomster snarare än ny kunskap, och som får bekostas av sparbeting för själva vården. Genialt kanske, ur alla andras synvinkel utom patientens, som det ursprungligen handlade om.

Det behövs krafttag för att få vården och omsorgen i Sverige att hänga ihop. Tag detta krafttag, i stället för att göra om vården till något som liknas vid ett företag med tillväxtpotential! Det är den nämligen inte; den ska sörja för ett av mänsklighetens grundläggande behov för överlevnad. Och det har vi ju inte bestämt att staten ska ordna tävlingar för, eller hur? Men så har det blivit: ett race för medborgarna där den friskaste vinner och kan inhösta flest privilegier åt sina självdiagnostiserade behov. Dyrt, både vad gäller pengar och lidande för dem som ingen hjälp får. Och till vilken nytta?




Kommentarer till Läkartidningens artiklar på nätet
Det finns 1 kommentar till denna artikel:
Datum Inläggets rubrik
2012-11-07 Patientansvar