© LÄKARTIDNINGEN

2005-11-08 nummer 45 - Läs artikeln som PDF - Skriv ut
— 

En till synes obetydlig incident i trafiken ...

Från att ha varit en helt frisk, högavlönad kirurg med golf, joggning och trädgårdsskötsel som fritidsintresse är jag nu helt invalidiserad. Enligt försäkringsbolaget har mina skador inget samband med den trafikolycka jag för sju år sedan drabbades av. Men kan man tro att ett visst trauma alltid ger upphov till en viss sorts skada som kan bedömas och behandlas enligt en uppgjord lista?

o Det är fredagen den 13 augusti 1998. Fyra unga män kommer farande i en SEAT Toledo i backen vid Ursviks idrottsplats på E18 i riktning från Stockholm mot Rinkeby. Trafikljusen lyser rött, en vit Saab 9000 står still i högerfilen och väntar på grönt ljus. Bilen med pojkarna bromsar inte, utan kör i full fart rakt in i den stillastående Saaben, som kastas framåt cirka 15 till 20 meter över vägkorsningen. Som tur är träffar den inte någon av de bilar som kommer från vänster för att köra i sin färdriktning – de som just då har grönt ljus.

Det är jag, då 49 år, som sitter i den vita Saaben på väg hem från arbetet. Jag hinner uppfatta, vid en rutinmässig blick i backspegeln, den osannolika situationen att en bil kommer i full fart mot mig trots att det är rött ljus. Jag undrar varför den inte bromsar. Jag tror att jag hinner lyfta foten från bromspedalen, men jag vet inte säkert. I alla fall hinner jag inte köra undan. Begreppet pisksnärtsrörelse blir plötsligt en realitet. Som allmänkirurg med många år inom sjukvården har jag tyvärr ofta tagit emot trafikoffer på akutmottagningar.

Jag är övertygad om att jag är totalförlamad efter den kraftiga knycken i nacken, men vid liv, dvs den för mig värsta tänkbara situationen. Jag vet inte om jag varit medvetslös och vågar en lång stund inte känna efter om jag kan röra mig. Jag undrar varför ingen kommer och hjälper mig. Efter en oändlig tidsrymd vågar jag försiktigt känna efter om jag kan röra armar och ben. Lättnaden är enorm när det fungerar. Att det gör ont i nacke och vänster arm gör inget.

Fyra pojkar kommer så småningom fram till mig och frågar hur jag mår och om de ska ringa efter ambulans. Jag säger att det inte behövs – allt gick bra – jag är läkare själv och jag är inte förlamad, och hur mår de? De säger att de är oskadade, att de fick vattenplaning och inte kunde bromsa.

Bilen är hoptryckt, bärande balkar får senare dras ut och mycken plåt bytas. Det är dyrt men tydligen billigare än att ge mig ny bil, enligt verkstaden.


Oförklarliga symtom

I dag har det gått sju år sedan olyckan. Sedan två år är jag sjukpensionär. Jag fortsatte att arbeta i 2,5 år med konstiga symtom som jag inte förstod, sedan orkade jag inte längre och sade upp min tjänst. Jag sökte några kolleger som trodde att jag kunde ha en whiplashskada, men man såg inget trasigt på röntgen, så det fanns inget att göra.

Efter ytterligare ett år i en bisarr värld med konstiga symtom hittade jag en kollega som kände igen dem. Nu diagnostiserades hjärnskador, och efter en funktionell MRT-undersökning i Tyskland ansåg man sig där kunna se att de ledband som håller huvudet på plats hade gått sönder. Så mitt huvud satt löst, och min ryggmärg klämdes åt när jag vred på huvudet.

Jag skaffade en hård halskrage som höll huvudet stilla. Om jag även höll kroppen stilla, kunde jag slippa huvudvärken en stund och prata, läsa och skriva. En specialanordning i sängen gjorde att jag kunde sitta med kragen och sova.

Några meter kunde jag fortfarande gå med hjälp av två kryckkäppar, men jag blev fort trött och fick värk. Jag fick hjälp av färdtjänst, så jag kunde lämna hemmet ibland.

Hur länge man kan leva med de här skadorna visste jag inte. Jag var hemskt rädd att jag skulle ramla eller bli knuffad, för då kunde ryggmärgen gå av, det fanns ju inte mycket som skyddade den nu.


Operation i Tyskland?

Jag planerade att åka till en neurokirurg i Tyskland, som har skruvat fast huvudet på många patienter med likadana skador. Det botar inte nervsystemet men minskar risken för avklämning av ryggmärgen, och kanske skulle jag klara mig längre utan rullstol.

Det tog ett år innan jag kom iväg, innan jag uppfattade att jag hastigt blev sämre, att jag till slut var helt inne i dimman, instängd i en kropp, som inte längre lydde mina önskningar. Oförmögen att kommunicera med omvärlden, lockad att ge upp av en obeveklig, omutbar, genomträngande och allt annat överröstande smärta som tjöt, brände, tryckte och torpederade min hjärna.

Jag fick en chans och jag tog den. Det vackra trädet utanför fönstret i sjuksalen där jag vaknade upp efter operationen var stilla, människorna som tilltalade mig hade normal röst, jag förstod vad de sa och kunde svara. De gav mig tidningar som jag kunde läsa, hjälpte mig upp ur sängen och jag kunde gå. Smärtan var borta, det var ett mirakel. Men vem var jag?


Ett annat liv

Efter två år av mitt nya liv har jag kommit ut ur dimman, tillbaka efter en resa till en annan planet. Världen är förändrad och så är jag. Käppar och rollator hindrar mig från att falla. Assisterande armar i hemmet, ny anpassad bil samt intyg om körduglighet ger plats i samhället. Med huvudet still i stödjande krage och armarna vilande hålls smärtan inom rimliga gränser, och energin räcker till meningsfull intellektuell verksamhet. Det är ett liv, ett annat liv. Jag duger åt min son och det betyder något.

Jag kan bli arg över att försäkringsbolaget säger att mina skador inte beror på olyckan, utan att jag har psykosociala problem. Det innebär att de inte behöver betala ut den ersättning de enligt försäkringsavtalet ska göra vid en trafikolycka – en ersättning som ska kompensera för inkomstförlust på grund av skada.


Kan psykiska problem skada ledbanden?

Nu har jag läst och lärt om den vetenskaplig kunskap som finns om mina skador, men det har inte försäkringsbolaget, och då har de rätt att underkänna denna kunskap. Enligt litteraturen kan bara kraftigt våld skada ledbanden. Men enligt försäkringsbolaget kan tydligen psykiska problem göra det, vilket dock ingenstans finns att läsa.

Så från att ha varit en helt frisk högavlönad kirurg med golf, joggning och trädgårdsskötsel som fritidsintresse, är jag nu en helt invalidiserad samhällsbörda som inte kan försörja mig själv.

Det som hände mig kan hända vem som helst, men går på intet sätt att förstå, om man inte upplevt det själv eller hos någon närstående, som man känt länge och väl.

Det svåra är att själva jaget blir annorlunda, utan att jag förstår varför, men hela tiden är medveten om förändringen och märker skillnaden mot förr. Det går inte att förändra tillbaka, bara sörja förlusten. Så småningom kan jag nog hitta ljusglimtar i det nya, men bara som glimtar, inget som i sin helhet kan ersätta det gamla, det som utgjorde min identitet.


Hoppas bidra till besinning

Jag hoppas att mina erfarenheter kan bidra till besinning hos de av mina kolleger som lockats med i flocken kring maktutövare som stoppar huvudet i sanden. Man vill slippa se vidden av samhällsproblemet traumatiska skador på centrala nervsystemet. Det duger inte att mynta begreppet pisksnärtsskada (vad i hela världen är det?), med den märkliga fördunklingen WAD som bisats, och på så sätt vara behjälplig med att förringa ett diagnostiskt problem av en tidigare okänd skada.

Under min läkarutbildning på 1960- och 1970-talen inpräntades vikten av att vid olyckor a priori skydda hjärna och ryggmärg, att skador på dessa strukturer måste uteslutas innan fokus flyttas till annat – cirkulation och andning undantaget. Människans anatomi och fysiologi har inte förändrats under de gångna åren, men vår kunskap har ökat.


Ordets makt över tanken

En pisksnärtsrörelse i halsryggraden kan tolkas som harmlös, men tänk om ordets makt över tanken har fördunklat vårt sinne och fört tänkandet in på fel spår? Tänk om våldet mot kroppens svaga punkt i övre nackleden bryter av den, knäcker den, och kraften i slaget mot huvudet i själva verket ger upphov till sådana kroniska hjärnskador som beskrivs vid proffsboxning (Läkartidningen 36/2005, sidorna 2468-75)? Den ofarliga pisksnärten kan få vara det som återstår när farliga skador i nacken uteslutits. Då först kan knycken jämföras med en fotledsdistorsion som förväntas läka ut.

Det måste vara galet att vi läkare lämnar över diagnostiserandet av livsfarliga tillstånd till allmänhet och försäkringsbolag. Vi är skyldiga att lyssna på och noga undersöka den olycksdrabbade patienten och att vid behov rådfråga andra för att finna en diagnos för att hjälpa den skadade så långt som låter sig göras.

Vi har inte rätt att tycka att vi själva vet allt som behöver vetas, eller att läkare i andra länder är okunnigare än vi. Det är felaktigt att vaggas till ro i tron att ett visst trauma alltid ger upphov till en viss sorts skada, som ska bedömas och behandlas enligt en uppgjord lista.

Vi får inte glömma bort den vetenskapliga nyfikenheten inför det okända, att se patienten som bärare av en hemlighet som vi ska söka svaret på. Vem ska annars göra det?

*

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.


Tänk om våldet mot kroppens svaga punkt i övre nackleden bryter av den, och kraften i slaget mot huvudet i själva verket ger upphov till sådana kroniska hjärnskador som beskrivs vid proffsboxning?



Kommentarer till Läkartidningens artiklar på nätet
Det finns inga kommentarer till denna artikel.