© LÄKARTIDNINGEN

2007-05-23 nummer 22 - Läs artikeln som PDF - Skriv ut
KULTUR

På medicinens bakgård återuppstår nu den sortens kvacksalveri

Urin och ädelstenar som medicin rensades bort av Carl von Linné


Lennart Berggren, professor emeritus,
ögonkliniken, Akademiska sjukhuset, Uppsala

o Den egendomliga uppfattningen att exkrement och urin skulle vara effektiva läkemedel fanns belagd redan under antiken. Plinius, Dioskorides och Galenos har alla beskrivit behandlingar med fekalier från människor och djur. I läkarböcker och tidiga farmakopéer fanns motbjudande behandlingar med stercora (träck) och urin beskrivna till långt in på 1700-talet. Det gavs till och med ut speciallitteratur i ämnet träckmedicin. Läkaren Kristian Frantz Paullini skrev den berömda »Dreck-Apotheke«, en bok på över 400 sidor som kom ut i sju upplagor mellan 1696 och 1748 [1]. Den var till stor del ett kompilat från antika och samtida författare. Den entusiastiske Paullini framhöll svårigheterna att vid sjukdom få läkemedel utan dröjsmål, »men mitt träck-apotek är öppet, dag och natt, vinter och sommar, utan besvär och omkostnader«. I företalet citerades också Martin Luther: »Mich wundert dass Gott so hohe Arztney in den Dreck gesteck habe«. Luther är inte den ende som förvånats över att Gud skulle ha placerat in så mycket läkemedel i vår avföring.

Apoteken tillhandahöll urin och träck ända in på 1700-talet. Träckmediciner ansågs ha smärtstillande och inflammationshämmande egenskaper och användes i de mest skiftande beredningar: färsk eller torkad, kokad eller silad, utvärtes eller invärtes. Stercora från de flesta djur har använts vid olika sjukdomar. Exkrement från människa ansågs vara bäst och användes mot pestbölder och som ett effektivt motgift, enligt Paullini.

Även i svenska läkarböcker förekom ofta träckmediciner. Benedictus Olai hade varit Erik XIV:s läkare och gav 1578 ut »Een nyttigh läkere book« [2]. Mot blödningar skulle man ta svindynga: »Att stilla blodh i såren. Tagh swineträck brent til asko, ströö thet in i såret.« Om nagelinflammationer hette det: »Om matkar i henderna och fingren. Thenna sjukdom kallas på latin Panaricium Rådha ock någhre at slå theres egen träck uppå skadan.«

Samma råd gav 1709 Linnés företrädare på professorsstolen i Uppsala Lars Roberg [3]: »Tag människo-träck af en sund människa, lägg den warmt uppå fingret. Dödar ock matken.« Redan Dioskorides ansåg att omslag av människoträck bevarar sår från inflammation. Det gyllene plåstret, emplastrum aureum, bestod av exkrement utstruket på en linneremsa och användes mot inflammationer. Galenos gav exkrement från människa med honung mot flegmonös faryngit, och även Roberg ordinerade: »Till intagning mot angina eller hitzig svulst i halsen spisas en ung frisk pilts träck därjämte utanpå strykandes.«

Plinius och Dioskorides beskrev att urin från unga oskyldiga gossar var värdefullare än egen urin

mot t ex epilepsi. Ännu på 1600-talet framhöll franska läkarböcker betydelsen av »urine des jeunes

hommes«, som blev något av en modemedicin bland högadeln. Markisinnan de Sévigné skrev 1685 i sin berömda dagbok att hon regelbundet tog åtta droppar »esprit durine« mot sina vapörer [4].

Kongl Sundhetskommissionen utfärdade 1740 följande råd till skydd mot febrar: »Äfwenwäl tjenligt at koka en kodyngewassla, hwaraf flitigt drickes. Swetten at befordra och underhålla.« Om man använde hästdynga »hålles den för bäst, som kommer af en swart hingst« [5]. De lärda ledamöterna av Sundhetskommissionen var tydligen inte fria från vidskepelse.

Patienten på 1700-talet var med den billiga träckmedicinen både producent och konsument. För dagens sjukvårdspolitiker kanske en önskedröm, men tyvärr inte evidensbaserat.

Ädelstensterapin med dess dyrbara ingredienser var förbehållen dem som hade råd att betala. Enligt de antika författarna skyddade ädelstenar som smaragd, safir, granat, topas etc mot pest, gifter och trolldom. På 1000-talet beskrev Avicenna flera beredningar med pulvriserade ädelstenar, dit även bärnsten, bergkristall, koraller och pärlor räknades. Den arabiske läkaren Mesues recept på ett mos med pulvriserade ädelstenar, Electuarium e gemmis, tjänade länge som ett typexempel i Europa [4].

I mitten av 1100-talet nedtecknade den ryktbara abbedissan Hildegard av Bingen sina medicinska visioner, och i verket »Physica«, som tog upp alla naturläkemedel, ingick även en bok om ädelstenar [6]. Ädelstenarnas kraft hade bibliskt ursprung. Grundstenarna i stadsmuren i det himmelska Jerusalem var 12 olika ädelstenar, bl a safir, smaragd, granat, och de 12 portarna bestod av pärlor (Joh uppenb 21, 1421).

Enligt Hildegard ville Gud att ädelstenar skulle finnas på jorden till ära och välsignelse och för läkekonsten. De uppstod genom eld och vatten och avgav god strålande energi som kunde tas upp av kroppen. Ond energi från det sjuka organet blockerades av ädelstenar. Hildegards stenar användes hela och trycktes mot det sjuka organet eller användes som amuletter. De kunde också hållas i munnen eller läggas i vin, som sedan dracks upp. Den gröna smaragden verkade mot fallandesjuka, röda stenar var bra för hjärta och blod och blå safir hjälpte mot ögonvärk.

Den lärde teologen Peder Månsson beskrev i »Stenboken« från 1522 ädelstenars medicinska egenskaper [7], t ex om ametisten: »hans dygdh är borth driffwa dryckenskap«, och om granaten: »hans dygdh är fröyda hiertath«. Safiren »minskar ögnawärk«, och smaragden »giffwer got mynne, hjälper för spethälsko«.

Mot depression rekommenderade Benedictus Olai 1578 ett mos som innehöll pulvriserade stenar av hyacint, smaragd och safir: »En kostelig latwerg mot hoffuudwerk som förorsakas aff monga tankar« [2].

Trots namnet blev »Pharmacopoeja holmiensis« från 1686 med apotekartaxan 1698 en riksfarmakopé i nästan hundra år [8]. En »Materia medica« med en uppställning av enkla läkemedel, simplicia, saknades, och farmakopén bestod av en sammanställning av sammansatta läkemedel från växter, djur, mineral och stenar, composita. De innehöll ofta ett otal ingredienser efter principen ju fler droger, desto bättre effekt.

Medel från djur och människor utgjorde en stor grupp och hade ofta ett ursprung i vidskepliga föreställningar från antiken och medeltiden. Här fanns egendomligheter som rävlunga, hjortpenis, ormkött, gäddkäftar med tänder, mumie, daggmaskar, grodor, skallben från människa, exkrementer och urin. Det fanns beredningar av stercora från nio djurarter. Möjligen för att dölja ursprunget hade några fått namn med förskönande omskrivningar. Alleslag-blomsterwatn eller Aqua florum omnium var ett destillat på kodynga som användes mot febertillstånd. Album graecum, grekiskt vitt, var hundexkrement som legat ute och torkat och vitnat. Det hade sedan antiken använts bl a mot feber [4].

Ett tjugotal beredningar innehöll pulvriserade ädelstenar, röd och vit korall, bärnsten eller bergkristall; t ex Confectio de hyacintho (mot dysenteri), Pulvis epilepticus, Pulvis dysenthericus och Specificum cephalicum (där även skallben från en hängd eller halshuggen människa ingick).

Efter disputation och en treårig utlandsvistelse blev Linné 1738 praktiserande läkare i Stockholm. Han utnämndes 1739 till medicus vid Amiralitetet med placering vid Stockholmseskadern under amiral Ankarkrona [9]. Denne hade lockat Linné med att tjänsten innebar möjlighet att studera verkningar av enkla läkemedel, »huru en sådan botanicus kunne hafwa tillfälle att på Baraquerne försöka simplicium vires« [10]. Flottans sjukhus Baraquerne på Kastellholmen hade plats för upp till 200 patienter, och sjukvården sköttes av Linné som till sin hjälp hade den erfarne mästerfältskären Georg Kranert.

I början av 1741 rustades Stockholmseskadern för det förestående kriget mot Ryssland, och i mars överlämnade Linné och Kranert ett memorial med medikamenter för 6 000 man under sex månader [11]. Linné slapp att bli sjökommenderad under det olyckliga kriget. I maj blev han utnämnd till professor i medicin, och efter anmodan av Rikets ständer påbörjade han då också den vetenskapliga resan till Öland och Gotland.

Linné ansåg att »Pharmacopoeja holmiensis« var ålderdomlig. De sammansatta läkemedlen borde ersättas med enkla läkemedel. »Just stora formulae äro de, som skämt hela medicinen.« Han påbörjade troligen redan 1738 en kritisk granskning av den gamla farmakopén [12]. Alla substanser i de sammansatta läkemedlen ordnade Linné efter sitt eget system och sammanställde dem i enkla läkemedel från växtriket, djurriket och stenriket. Antalet simplicia uppgick till knappt 800. Den största delen i farmakopén utgjorde medel från växter, men drygt 25 procent var medel från djur och människor.

»Där på sjukhuset hade jag i sanning tillfälle att lära känna sjukdomar och läkemedel genom iakttagelser och försök« [10]. Med de goda erfarenheterna från praktiken på Baraquerne kunde den unge Linné lägga grunden för sin farmakologiska strategi [11, 12].

Läkemedlens farmakologiska egenskaper, »vis«, verkan, och »usus«, användning, kunde klarläggas bara om recepten bestod av få komponenter. Composita borde om möjligt ersättas med simplicia. Preparat vars påstådda effekter inte kunde bevisas skulle rensas bort. Det gällde framför allt gruppen animalia, där antalet ämnen med vidskeplig grund var stort. Totala antalet läkemedel borde radikalt minskas.

Manuskriptet från 17381740 hade avslutats med en »Pharmacopea portabilis«. Sortimentet hade begränsats till mindre än 100 läkemedel, och Linné hade låtit nästan hälften bestå av enkla läkemedel. De flesta läkemedlen i denna minifarmakopé kom även att ingå i medikamentlistorna.

I listorna hade Linné tagit med 132 läkemedel, och drygt hälften var simplicia. Från den stora gruppen animalia i den gamla farmakopén hade endast fyra composita tagits med. Av dessa kasserade Linné senare Aqua florum omnium och Pulvis dysentericus. Universalmedlet teriak med 67 beståndsdelar kunde ersättas med en ny beredning med endast 4 beståndsdelar och utan ormkött. Grodplåster med kvicksilver för lokalbehandling mot syfilis kunde ersättas med ett enkelt kvicksilverplåster, där dekokten med kokta grodor hade uteslutits [12].

Linné fortsatte sin farmakologiska granskning i »Materia medica« 17491752, »Utkast till ny Materia medica« 1761 och i flera andra arbeten fram till publiceringen av den nya »Pharmacopea svecica« 1775 [12-16]. Preses i Collegium medicum, Abraham Bäck, hade sedan 1761 huvudansvaret för den nya farmakopén, och Linné ansvarade för dess »Materia medica«.

Apoteken var skyldiga att tillhandahålla ett stort antal medel från växter, djur, stenar och mineral. Linné lyckades stegvis minska antalet beredningar i den gamla farmakopén, trots viss opposition från ekonomiskt sinnade apotekare och konservativa läkare. Antalet enkla läkemedel minskades från omkring 800 till mindre än 400. Gruppen djurmedel, som innehöll de medeltida vidskepligheterna, reducerades med 90 procent från drygt 200 till 20. Inte ens den kritiske Linné kunde helt frigöra sig från bruket av stercora. Så sent som i »Utkast« 1761 ville han behålla album graecum, svindynga och till och med påfågelspillning. Men i den nya »Pharmacopea Svecica« 1775 ingick det inga läkemedel som innehöll urin, exkrementer eller ädelstenar.

Collegium medicum hade ålagts att förhindra missbruket av läkekonst men saknade lagliga möjligheter att beivra tidens utbredda kvacksalveri. Preses Abraham Bäck hade 1753 tagit upp frågan om »quacksalweriernas hämmande« [17]. Efter Linnés kritiska granskningar hade stercora och ädelstenar ingen plats i skolmedicinen. I folkmedicinen förekom dock länge behandlingar med träck och urin. Till exempel kunde man i Ångermanland på 1800-talet lägga några råttlortar i kaffet mot ögonvärk, och i Skåne ansågs en mullbänk gåsträck lindra tandvärk. Samer drack egen urin mot halsont ännu i början av 1900-talet [18]. Den dyra ädelstensterapin har inte haft någon plats i folkmedicinen.

Vidskepelse och magi blomstrar nu tyvärr ånyo, och allmänheten låter sig förföras av braskande marknadsföring av olika alternativa terapier [19]. Kvacksalveri är uppenbarligen lukrativt, och behandlingar med såväl urin som ädelstenar lanseras nu i modern tappning.

»Your own perfect medicine« på över 200 sidor har kommit ut i sex upplagor mellan 1994 och 2000 [20]. Genom att dricka sin egen urin kan man enligt hälsokonsulten Martha M Christy bota praktiskt taget alla sjukdomar. Hon redovisar anonyma vittnesbörd från tacksamma urindrickare, som botats från aids, allergier, cancer, depression, diabetes, hepatit, multipel skleros, prostataproblem, veneriska sjukdomar osv. Inga kliniska prövningar finns redovisade. Av fallrapporterna är majoriteten obsoleta. Rapporternas kvalitet överstiger inte antika och medeltida författares anekdotiska uppgifter om urinterapi.

Man har naturligtvis inte levt upp till devisen

»Clinically tested. Medically proven«. Boken är inte harmlös. Den pseudovetenskapliga jargongen skulle kunna dupera patienter med allvarliga sjukdomar att överge en adekvat medicinsk behandling för att i stället dricka sin urin [21].

I det moderna kvacksalveri som går under namnet ädelstensterapi handlar det om mystisk energi eller »livskraft«. Man kan se likheter med Hildegards terapi med ädelstenar på 1100-talet. Den alternativmedicinska energin kan inte iakttas eller mätas. Man talar om goda eller onda energier respektive positiva eller negativa. Människans ständiga flöde av livskraft anses blockeras vid sjukdom. Strålning från ädelstenar, som lagts ovanpå kroppen, skall då upplösa dessa blockeringar och återställa hälsan. Det finns inga bevis för att metoden fungerar.

Ett utdrag från en ädelstensterapeuts webbplats talar för sig själv: »Man använder ädelstenar för att balansera kroppens olika energisystem. Läkande energier från ädelstenen slungas ut i auran, där den hämtar information. Sedan återgår dessa energier till ädelstenen, som i sin tur kan bearbeta och läka blockeringen i ett ständigt kretslopp mellan ädelsten och blockering. De negativa energier som finns absorberas sedan av ädelstenen. För att främja läkandet av den fysiska kroppen används grön smaragd. Ametist ger kontakt med den andliga guiden. Blå safir specialiserar sig på mentalkroppen. Ädelstensterapi upplevs som djupt avslappnande.«


Referenser
1.Drake G. Anteckningar om läkemedel i det 17:de århundradet. Svensk Farmaceutisk Tidskrift 1923;27:481-4, 513-9, 530-6.

2. Benedictus O. Een nyttigh läkere book. Stockholm 1578. Faksimil edition. Malmö: Malmö Ljustrycksanstalt;1957.

3. Backman EL. Om den äldsta farmakopén, dess medicinskt-historiska bakgrund och dess ställning till folkmedicinen. Upsala Läkarfören. Förhandl. NF.1923/24, 29: 63-98.

4. Lindgren J, Gentz L Läkemedelsnamn Lund: Realtryck;1986.

5. Kongl. Sundhets Commisionens Underrättelse. Huruledes hwarjehanda denna tidens gångbare hetzige sjukdomar kunna förekommas, och genom tienlige läkedomar medelst Guds nådige hjelp botas. Stockholm 1740.

6.Portmann ML. Hildegard von Bingen. Heilkraft der Natur- Physica. Basel: Pattloch Verlag; 1988.

7. Månsson P. Stenboken 1522. Skrifter på svenska utgivna av R Geete. Stockholm; 1913:462-500.

8. Pharmacopoeja Holmiensis. Stockholm 1686. Faksimil edition. Stockholm: Rediviva; 1979.

9. Nilsson G. Linnaeus som medicus vid Amiralitetet i Stockholm. Svenska Linnésällskapets Årsskrift. SLÅ. 1936: 1-49.

10. Linné C v. Egenhändiga anteckningar af Carl Linnaeus om sig sjelf. Stockholm; 1823.

11. Fredbärj T. Linnaei medikamentlistor för Stockholmseskadern 1741. SLÅ. 1967: 20-31.

12. Linné C v. Caroli Linnnaei Pharmacopoea Holmensis. Utkast till Materia medica 1761. Två manuskript utgivna av T Fredbärj. Valda avhandlingar i översättning av Svenska Linnésällskapet, Nr 18. Uppsala; 1954.

13. Pharmacopoea Svecica 1775 översatt av G Göthberg. Stockholm: Apotekarsocieteten; 1997.

14. Hedbom K. Linnés inhemska medicinalväxter. SLÅ 1919:65-110.

15. Drake G. Linné och Pharmacopoea svecica Ed I. SLÅ 1921, 1-15.

16. Juel HG. Linnés redogörelse för de på apoteken förvarade och i Sverige växande medicinalväxterna. SLÅ 1927, 99-130.

17. Bäck A. Tal om Medicinens uphjelpande och om quacksalweriernas hämmande, vid inträdet som preses i Collegium Medicum.1753. Manuskript. Hagströmerbibl, KI, Stockholm.

18. Turi J. En bok om samernas liv. Umeå: Två förläggare Bokförlag; 1987.

19. Kvacksalveri. Tidskriften Folkvett. Organ för vetenskap och fortbildning. 1998; 4.

20. Christy MM. Your own perfekt medicine. Wishland Publ Inc USA; 2000.

21. Gardner M. Urine therapy. Sceptical Inquirer, May/June 1999,p 13.





Carl von Linné, 17071778. Olje- målning av A Roslin 1775. Bilden är kraftigt beskuren. Foto: IBl Bildbyrå

Linnés Medika-mentlista från 1741.

Paullinis Dreck-Apotheke, 1699. »Ånyo utökat, hälso-bringande träck-apotek, vari visas hur man med hjälp av träck och urin kan bota nästan alla sjukdomar, ja till och med de svåraste och giftigaste åkommor eller påtrollade skador, från huvud till fot.«

Kvacksalveri med urin och ädelstenar på 2000-talet.



Kommentarer till Läkartidningens artiklar på nätet
Det finns inga kommentarer till denna artikel.