Sveriges befolkning består i dag till ca 20 procent av människor med utländsk bakgrund, och den årliga befolkningsökningen utgörs till cirka tre fjärdedelar av invandring. I takt med den -växande andelen invandrare ökar också antalet studier som under-söker invandrares hälsa. En genomgång av några studier och folkhälsorapporter ger en tydligare bild av hälsotillståndet för invandrare i Sverige. 

Invandrare i Sverige mår sämre både fysiskt och psykiskt än övriga befolkningen. Invandrare från krigsdrabbade länder lider ofta av psyko-somatiska sjukdomar. Kronisk smärta, yrsel, matthet, andningssvårigheter (odia-gnostiserad KOL), hjärt–kärlsjukdomar samt ångest, oro, sömnstörningar, nedstämdhet och depression är vanligt förekommande hos invandrargrupper [1].

Många invandrare har en negativ inställning till läkemedel, vilket tros bero på bristande kunskaper om läkemedelsanvändning. Andelen personer födda utanför Sverige avstod i dubbelt så stor utsträckning som riksgenomsnittet från att hämta ut receptbelagda läkemedel. Bland kvinnor födda utanför Europa uppgick andelen till 22 procent, mot 6 procent bland kvinnor födda i Sverige [1]. En väsentlig del av akuta sjukhusinläggningar av äldre invandrare orsakas av problem kopplade till läkemedels-användning [2]. 

Av de 1 000 invandrarkvinnor i Sverige som får bröstcancer varje år upptäcks 25 procent i en kritisk fas där cancern inte längre är botbar. Bland svenskfödda kvinnor är denna siffra 18 procent. Risken att dö av sjukdomen är högre för invandrarkvinnor än för infödda svenskor [3].

Ytterligare ett hälsoproblem är den omfattande rökningen bland dem med utländsk bakgrund. Andelen dagligrökare bland utlandsfödda är ca 22 procent jämfört med riksgenomsnittets ca 11 procent. 25 procent av spädbarnen (0–4 veckor gamla) utsätts för passiv rökning i hemmet i Rinkeby, Botkyrka och Göteborg Nordost [4, 5]. Rökvanorna hänger samman med dålig kunskap om rökningens skadeverkningar, inte minst passiv rökning [3]. 

En konsekvens av den omfattande tobakskonsumtionen är den höga andelen patienter med kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL) i områden där befolkningsmajoriteten har utländsk bakgrund. I Göteborg Nordost dör dubbelt så många av KOL som i riket i genomsnittet, och andelen män som dör av lungcancer är 2,5 gånger högre [4].

Folkhälsopolitikens huvudmål är att förbättra folkhälsan. Att en stor andel av befolkningen har sämre hälsa än övriga visar att målet i hälso- och sjukvårdslagen om god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen inte har uppnåtts. 

Att invandrare i Sverige mår sämre både fysiskt och psykiskt har olika orsaker. En kan vara konsekvenser av migrationsprocessen, som i sig kan göra att hälsan är sämre i denna grupp. En annan orsak kan vara följder av den komplicerade och diffusa integrationsprocessen. De nya omställningarna i livet gör att den som är nyanländ har sämre förutsättningar att prioritera sin hälsa. Många invandrare har inte möjlighet att ta del av resurserna inom hälso- och sjukvården. Det kan i sin tur bero på dels bristfälliga kunskaper om det svenska sjukvårdssystemet, dels språksvårigheter. Problematiken kan förstärkas av att sjukvårdpersonal har en otillräcklig förståelse för invandrares hälsoproblem och vårdbehov. 

Konsekvensen blir patienter med invandrarbakgrund kan få ett bristande förtroende för sjukvården då de känner att deras besvär och symtom inte tas på allvar, och de kan känna sig avfärdade vid mötet med sin läkare [6].

Hälsofrämjande insatser har ännu inte blivit en etablerad kultur i många invandrargrupper i Sverige. Att invandrare uppsöker akutsjukvården i större utsträckning än svenskfödda kan bero på en annan föreställning om sjukdom och vård, och en uppfattning att man alltid ska söka vård vid akut sjukdom [1]. 

Kvinnor med utomnordisk bakgrund uteblir från mammografi mer än dubbelt så ofta som svenskfödda [7]. Invandrarkvinnors deltagande i andra undersökningar, såsom cellprovtagning och vaccinationer, är också lågt. Följden blir »patient delay, doctor delay«, vilket kan få förödande konsekvenser om det rör sig om allvarliga sjukdomar såsom bröstcancer eller livmoderhalscancer. 

En konklusion av relevanta studier och mina egna iakttagelser och erfarenheter tyder på att det finns ett stort informationsunderskott hos invandrargrupper när det gäller hälsan och det svenska sjukvårdsystemet. Även sjukvårdspersonalen saknar i många fall adekvata kunskaper om bemötande och förståelse av vårdbehov hos invandrarpatienter. Ett sätt att komma till rätta med denna situation är att arbeta för förändrade attityder bland såväl invandrare, sjukvårdspersonal som beslutfattare.

För att åstadkomma detta krävs en nationell handlingsplan för information och intervention. Specifika utbildningar riktade till invandrare och utformade efter deras vårdbehov, förhållningssätt och perspektiv bör skapas. Utbildningarna bör ge en allmän orientering om den svenska sjukvården, läkemedelsanvändning, allmänna hälsoundersökningar, och inte minst hälsofrämjande insatser. För vårdpersonal bör transkulturella utbildningar ordnas. Satsningar som dessa kan både minska lidandet hos invandrarpatienter och sjukvårdskostnaderna. Det finns ingen integration utan hälsa.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.