NN, sedan åtta år är dömd till vård enligt lagen om rättspsykiatrisk tvångsvård (LRV) för ett dubbelmord, ville återigen bli utskriven – liksom ett år tidigare. I detta tidigare mål fanns ett yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd (RR). NN blev med hänvisning till detta inte utskriven. Han överklagade då till kammarrätten med samma utslag, och fick inte prövningstillstånd i högsta instans. NN JO-anmälde RR med hänvisning till Socialstyrelsen regelverk (SOSFS 2005:29) om att utlåtanden ska skrivas med särskild omsorg och vara förankrade i kunskapsläget. Undertecknad (partssakkunnig) lämnade en bilaga till JO-anmälan: utlåtandet är grovt felaktigt och professionellt undermåligt. JO konstaterade att det inte var deras bord. Varken under handläggningstiden eller i samband med beslutet kontaktades jag av JO.

I den senaste prövningen av ärendet kunde förvaltningsdomstolen inte avsluta LRV-vården. RR-utlåtandet omöjliggjorde detta. NN, som hade varit symtomfri i sju år och medicinfri i fem år, överfördes till öppen tvångsvård trots att det nödvändiga rekvisitet, en tillräckligt allvarlig psykisk störning, saknades (han var frisk enligt chefsöverläkaren). 

Man gick därför på RR:s gamla yttrande trots att läkarintyg är färskvara. Intyget var äldre än ett år och hade inte grundats på en personlig undersökning av någon från RR. Sedan tillkom ytterligare steg, pga att vårdplanering för öppenvårdstvång saknades. Chefsöverläkaren hade ju inte ansökt om detta. En »trippel bogey« blev halvrätt.

Bakgrund: ung man, tidigare frisk, ingen kriminalitet, inget missbruk, arbetade inom vården. Han blir akut psykotisk och dödar två personer på arbetsplatsen på direkt uppdrag av aztekernas dödsgud Mitchian (kommandohallucinationer och bisarra vanföreställningar). Han blir med läkemedelsbehandling snabbt symtomfri. 

Man trappar utan problem ut den antipsykotiska under-hålls-behandlingen, och han är nu medicinfri sedan fem år. Vården har varit oproblematisk. Upprepade kliniska och strukturerade riskbedömningar kan inte identifiera någon riskfaktor för återfall.

Hur ser RR på detta? »NN har fortfarande diagnosen Psykos UNS (ställd 2004), men det finns inga symtom på detta. Han lider alltjämt av en allvarlig psykisk störning men det finns inga tecken på det. Orsakerna till brottet har inte utretts. Eftersom han var på fri fot när brotten begicks är det möjligt att han begår nya brott om han försätts på fri fot. Därför kan han inte försättas på fri fot.«

Den omedelbara orsaken har fastställts: psykosepisod med aggressiva kommandohallucinationer och bisarra vanföreställningar. Det är den kanske starkaste riskfaktorkombinationen av alla i den vetenskapliga litteraturen rörande liknande brott. 

Orsaker till psykoser då? Det är en Nobelprisfråga, inte ett bekymmer för förvaltningsdomstolarna. Vi skiljer på psykosepisoder och psykossjukdomar. De senare har väl kända naturalförlopp med lugna faser och återkommande akuta episoder. De lugna faserna är -oftast präglade av kognitiv reduktion, personlighetsförändring och nedsatt social funktionsförmåga. 

Hur kan vi avgöra om en person, som drabbats av en allvarlig psykosepisod, har en psykossjukdom med åtföljande betydligt förhöjd risk för nya liknande psykosepisoder? Genom att följa det kliniska förloppet över tid och jämföra med naturalförloppet. 

Hur snabbt och fullständigt bryter den initiala behandlingen tillståndet? Kan full sjukdomsinsikt uppnås? Vilka skador föreligger på personlighet, kognition och sociala funktioner? Vad händer när vi avslutar den profylaktiska läkemedelsbehandlingen?

Vid schizofreni har nära 90 procent återfallit efter ett år utan läkemedelsbehandling. Efter ett par års medicinfrihet har praktiskt taget alla med diagnosen återfallit. Är man symtomfri efter sju år, inkluderande fem års medicinfrihet, och är kognitivt, personlighetsmässigt och socialt intakt har man inte schizofreni eller någon annan psykossjukdom. Då var det en isolerad psykosepisod utan prediktiv signifikans.

Hur länge varar en psykosepisod? Så länge som man är psykotisk eller inte klarar sig utan antipsykotisk läkemedelsbehandling. RR har en annan uppfattning – minst sju år, i direkt strid med gällande diagnoskriterier. 

Hur länge kan man ha en allvarlig psykisk störning utan att det finns några tecken på detta? Också denna slutsats (minst sju år) är befängd. Det man hävdar är att sinnessjukdomar/psykoser är obotliga. Det trodde man så sent som på 1700-talet. Sedan tidigt 1800-tal vet vi bättre.

När jag läst RR:s yttrande rörande NN tog jag direkt kontakt med ordföranden och bad honom, för allas skull, att dra tillbaka yttrandet. Jag fick aldrig någon reaktion.

Domstolarna kan inte ifrågasätta intyg från RR därför att RR enligt en praxisgrundande dom i Högsta domstolen är den högsta sakkunskapen i dessa frågor. RR får därför alltid rätt i domstolsprövningarna. 

Detta är inte en kvalitetsindikator, det talar för att något är fel i systemet. Ingen myndighet, inklusive JO, kan överpröva dessa bedömningar. NN:s ärende har därför förts vidare till EU-domstolen.

Om RR kan prestera en dikeskörning av detta format och inte själva förstår det finns det nog fler. Att dessa inte identifieras beror i så fall på att det saknas insyn och tillsyn. Till problemet bidrar RR:s konstruktion: en majoritet av ledamöterna har varken psykiatrisk utbildning eller erfarenhet. I den svenska modellen har RR exklusiv tillgång till facit. Danmark och Norge har RR-motsvarigheter där alla ledamöter är kliniskt erfarna specialister. Så bör vi ha det.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna. NN har godkänt publicering av detta inlägg i Läkartidningen.