Vi – Jan Halldin (JH), tidigare bl a under många år föredragande läkare vid Socialstyrelsens regionala tillsynsenhet i Stockholm, och Inger Löfvander (IL), alltsedan starten för femton år sedan samordnare för Läkarförbundets kollegiala nätverk – läste med stort intresse Jonatan Wistrands kulturartikel »Läkare hos doktorn – en obekväm patient« [1].

Genom de medicinhistoriska tillbakablickarna framkommer att dilemmat för en av sjukdom drabbad läkare framför allt är de dubbla rollerna. Wistrand visar att det skett en förskjutning så att »den sjukdomsdrabbade läkaren i allt högre utsträckning med tiden kommit att inta rollen som patient snarare än som kollega«. Vi ser det som det positivt att artikelförfattaren lyfter fram just patientperspektivet hos dagens sjuka läkare.

Som föredragande läkare vid Socialstyrelsen deltog jag (JH) i utredningar av läkare som överförskrev läkemedel, främst narkotika, till patienter, men ibland också till sig själva. De medel som i detta sammanhang är mest riskabla är de beroendeframkallande läkemedlen, främst de narkotikaklassade. Det som börjar som en ganska oskyldig egenförskrivning av exempelvis sömnmedel eller värktabletter kan ibland gå överstyr, och doserna kan öka, speciellt om läkemedlen är beroendeframkallande. Dessutom kan den pressade arbetssituation som många läkare i dag befinner sig i, och som så tydligt lyfts fram i artikeln »Läkarkåren en profession med allt mindre stöd och inflytande« [2], också medverka till att läkare förskriver, och ibland överförskriver, läkemedel till sig själva.

Wistrand anger att det knappast är ett problem att en övervägande del av läkarkåren regelbundet förskriver »läkemedel åt sig själva, i synnerhet antibiotika och analgetika mot smärre krämpor och skavanker«. Enligt min (JH) erfarenhet kan detta tvärtom vara problematiskt då just denna inledande egenförskrivning ibland kan leda till fortsatta egenförskrivningar.

Nu stödjer sig Wistrand på en referens [3], där det av Läkartidningens pejling om läkares hälsa år 2005 (av 18 000 läkare svarade knappt en tredjedel) framkom att 70 procent hade förskrivit läkemedel till sig själva under det senaste året. Dåvarande ordföranden i Sveriges läkarförbund Eva Nilsson Bågenholm tyckte för sju år sedan att det verkade rimligt med siffran 70 procent. Hon sade då: »Man fixar lite mindre krämpor och åkommor själv, men det är viktigt att man inte blir sin egen behandlande läkare och att inte behandla sig själv under längre tid utan då överlåta till någon annan som ser helheten.«

Huvudinriktningen tycker vi bör vara att redan då en läkare som på grund av sitt eget sjukdomstillstånd behöver få tillgång till receptbelagda läkemedel ska han/hon som andra medborgare bli patient, som behöver undersökas, bedömas och behandlas av en läkarkollega, i första hand en husläkare alternativt någon annan erfaren kollega. 

Ibland kan det vara svårt för en läkare att gå in i patientrollen, speciellt om det föreligger missbruk eller psykisk ohälsa. Kanske finns då hos läkaren en oftast obefogad oro för att läkarlegitimationen skulle vara i fara, vilket kan hindra honom/henne från att söka hjälp i tid.

Detta var en av anledningarna till att Läkarförbundets kollegiala nätverk skapades, där läkare (kollegiala rådgivare) stödjer kollegor som av olika anledningar behöver en utomstående att samtala med. De kollegiala rådgivarna ger inte behandling, men en del av dem som söker kontakt gör det för att få råd angående egen sjukdom.

Ibland har vi också fört fram att det skulle behövas en eller ett par speciella mottagningar för läkare för att minska motståndet hos läkarkåren att i tid söka hjälp för olika egna sjukdomstillstånd. För närvarande finns det ett antal privatpraktiserande läkare som särskilt intresserar sig för läkare som patientgrupp. På Läkarförbundets webbplats finns under rubriken »Kollegialt nätverk« en lista, »Läkare stödjer läkare«, med namn på flera av dessa läkare (http://www.slf.se/Lon--arbetsliv/Arbetsliv/Kollegialt-natverk/).

En ytterligare aspekt är att läkare i dag i en pressad arbetssituation kanske isolerar sig och gör arbetsproblemen till enbart sina egna. Att i stället söka sin husläkare eller annan läkare, alternativt samtala med någon kollega i Kollegialt nätverk, tror vi ibland kan hjälpa läkare att  få nya infallsvinklar och att se sin egen arbetssituation också ur ett arbetsmiljöperspektiv.

Vi vill med detta inlägg skapa en debatt i dessa för läkarkåren så viktiga frågor.