Delmål 19 kring vetenskaplig kompetens i Socialstyrelsens målbeskrivning för ST-utbildningen har nyligen diskuterats i LT [1, 2]. Av artiklarna framgår att det finns stora oklarheter kring lärandemål, lärandemetoder och uppföljning. 

I Socialstyrelsens anvisningar framgår endast att handledaren skall vara specialistläkare och ha genomgått handledarutbildning, medan innehåll och omfattning i stället lämnas över till specialitetsföreningarna [3]. 

Inom psykiatrin har vi sett delmålet som ett välkommet tillskott till utbildningen. Behovet av ökad vetenskaplig kompetens lyftes fram redan av den nationella psykiatrisamordningen [4], och har av Kungliga vetenskapsakademin pekats ut som avgörande för en förbättrad psykiatrisk vård [5].  

Svenska psykiatriska föreningen (SPF) har nyligen färdigställt riktlinjer för hur ett skriftligt individuellt ­arbete enligt vetenskapliga principer ska utföras [6]. Utifrån dessa riktlinjer vill vi kommentera några av de frågor som väckts i föregående artiklar, i syfte att skapa en dialog som förhoppningsvis kan leda till ökad harmonisering mellan specialiteterna.

För att ST-läkaren ska uppnå en förmåga till ett medicinskt vetenskapligt synsätt samt kunskap om forskningsmetodik bör det vetenskapliga arbetet i ST-utbildningen i möjligaste mån baseras på empiriska data (kvantitativa eller kvalitativa). Precis som för övriga delmål räcker det inte med teoretiska kunskaper för att uppnå lärande på djup nivå. Genom att själv sammanställa information och dra slutsatser får ST-läkaren en inblick i kärnan i vetenskaplig verksamhet. Det är därmed en fördel om arbetet utförs inom ramen för ett befintligt forskningsprojekt, eftersom startsträckan annars blir alldeles för lång. Som Djärv och medförfattare föreslår [1] kan registerdata vara en utmärkt utgångspunkt, men för att öka tillgängligheten till projekt och handledare samt tillgodose individuella intressen hos ST-läkarna är det viktigt att skapa möjligheter inom olika typer av forskning. 

ST-läkaren kan delta i datainsamling och göra en preliminär analys av en avgränsad datamängd, eller göra en sekundäranalys av redan publicerade data utifrån en ny frågeställning. 

Att endast skriva en studieplan (som Djärv et al föreslår) ger en mycket ­begränsad erfarenhet av den vetenskapliga verksamheten, samtidigt som uppgiften förmodligen tillhör de mest krävande momenten inom forskningen, med höga krav på förkunskaper och metodologisk kompetens. 

Precis som författarna i tidigare artiklar påpekar är en vetenskaplig artikel en alldeles för hög ambitionsnivå för delmålet. Arbetet ska utmynna i en uppsats utformad enligt vetenskapliga principer och bör kunna liknas vid en kortare kandidatuppsats på universitetsnivå. 

För att förhindra att arbetet drar ut på tiden (som Carlstedt et al befarar) rekommenderar SPF att ST-läkaren tillsammans med handledaren upprättar en kortfattad projektplan innan hon/han sätter igång med arbetet. Verksamhetschefen eller en av denne utsedd person har då möjlighet att ta ställning till arbetets realiserbarhet.

Enligt Svenska Läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund bör en person med vetenskaplig kompetens motsvarande doktorsgrad finnas med i planering och utformning av arbetet [7]. För att tillgodose behovet av kvalificerade handledare och projekt med hög kvalitet kan ett alternativ för psykiatrin, liksom för andra specialiteter med brist på disputerade personer, vara att en forskningsaktiv person utanför kliniken (även icke-läkare) bistår med handledning. Man kan då tänka sig delad handledning med en specialistläkare som kan bidra med tolkning i relation till den kliniska verksamheten. 

Förutom det skriftliga arbetet ska delmål 19 tillgodoses även genom en kurs [8]. Under några år har vi inom psykiatrin haft en riktad satsning från staten för att utveckla den teoretiska kunskapen (METIS-projektet). Projektet har varit mycket framgångsrikt, vilket framgår av slutrapporten [9]. METIS-kursen »Medicinsk vetenskap för psykiatriker« ska vara förberedande för det vetenskapliga arbetet samt ge grundläggande kunskaper och färdigheter i informationssökning och granskning av vetenskapliga artiklar. METIS-kurserna är utformade enligt den pedagogiska principen »constructive alignment«, vilket innebär att lärandemål, metoder för lärande och uppföljning ska ha ett tydligt samband [10]. 

Ett exempel är att deltagarna som en deluppgift får göra en litteratursökning i anslutning till en klinisk situation, och reflektera över resultatet och i vilken utsträckning det påverkade handläggningen. Arbetssättet är i linje med önskemålet från ST-läkarna i intervjustudien av Hansen et al om att undervisningen i medicinsk vetenskap behöver vara kliniskt relevant [11].

Socialstyrelsen reviderar just nu målbeskrivningen för ST-utbildningen. Önskvärt vore en ökad tydlighet kring delmål 19, och precis som Carlstedt et al menar vi att kraven i princip bör vara samma för samtliga specialiteter. Vidare hoppas vi att ambitionsnivån inte läggs för lågt. De positiva effekterna av att de vetenskapliga arbetena utförs med hög kvalitet (men rimlig omfattning) är flera.

En ökad vetenskaplig kompetens kan förväntas leda till ökad tillämpning av evidensbaserade metoder för utredning och behandling, och därmed ökad kvalitet på vården. Rätt utförda kan de vetenskapliga arbetena också fungera som en rekrytering av kliniskt verksamma läkare till forskning. En ökad vetenskaplig kompetens inom yrket kommer att behövas när vi går mot en framtid med allt större informationsflöde, där kraven från patienter och samhälle på en kunskapsbaserad och vetenskapligt underbyggd vård knappast kommer att vara lägre än i dag. 

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.