Vid enheten för vuxna flyktingar i Göteborgs primärvård gör vi hälsoundersökningar av asylsökande. En stor del av dessa är ensamkommande ungdomar. Vi har först ett samtal, därefter görs en kroppsundersökning och provtagning avseende vissa infektionssjukdomar (tbc, hepatit m fl). 2012 sökte drygt 2 900 ensamkommande barn asyl i Sverige. Av dessa fick 1 800 positivt besked, huvudsakligen grundat på skyddsbehov. 416 fick avslag, och ytterligare 320 fick avslag med besked att asylprocessen skulle övertas av annat land enligt Dublinförordningen.

Majoriteten av barnen kommer från Afghanistan, följt av Somalia. Antalet förväntas öka under det kommande året. Ensamkommande barn definieras av Migrationsverket som »en person under 18 år som kommit hit och ansökt om asyl utan sina föräldrar eller annan legal vårdnadshavare« [1]. 

Under asylprocessen (vanligen 3–5 månader) får ungdomarna en god man som hjälper dem i kontakterna med myndigheter. I väntan på permanent bostad och kommunplacering får de ett provisoriskt boende och kan börja i skola. Berättelserna är oftast starka och etsar sig fast.

S, 16 år, från Somalia: En kvinnlig släkting hjälpte henne att lämna landet genom att betala en människosmugglare. Hon hade upprepade gånger misshandlats av en lokal milisgrupp och hotades med bortgifte. 

På vägen till Sverige tvingades hon göra ett nästan halvårslångt uppehåll i Grekland. Där bodde hon i ett rum tillsammans med åtta andra flyktingar. En dag, på pro­menad med några väninnor, överfölls hon och de andra av ett gäng unga greker som misshandlade dem svårt.

S lyckades göra sig fri och sprang iväg men förövarna skickde en hund efter henne som bet henne i armarna. Flickorna klarade av att ta sig till ett sjukhus, där de bak­vägen lyckades få hjälp av en sjuksköterska. 

S har en avlägsen släkting i Sverige som hon får bo hos. Lugnt och stillsamt visar hon ärren efter hundbetten på armarna och märken efter de slag hon fått av milisen i hemlandet. 

N, 17 år, från Afganistan: N förlorade tidigt sina föräldrar i kriget. Hon växte upp med sin farbror, som hotade gifta bort henne med en kusin, vilket hon vägrade. Hon gifte sig istället med en jämnårig man och gick under jorden, då de hotades till livet av farbrodern och hans släkt. Hennes mormor, den enda person hon litade på förutom sin make, hjälpte dem att fly. Färden gick i etapper, genom Iran, Turkiet och Grekland. Hon utsattes för svår polisbrutalitet, framför allt i Ungern, där man tvingade henne att lämna fingeravtryck, vilket hennes make slapp. Av denna anledning hotas hon nu av utvisning till Ungern enligt Dublinförordningen. Maken kommer sannolikt att få asyl här. N sover knappt på natten och har ofta mardrömmar. »Sverige är det land som hittills behandlat oss bäst under flykten. Men jag dör hellre än jag utvisas till Ungern.«

A, 16 år, från Afghanistan: Den sista sträckan (mellan Grekland och Sverige) färdades A hopkrupen i en lastbil tillsammans med tre kamrater. En av kamraterna dog under resan. 

A var så stel i kroppen när han dumpades i centrala ­Göteborg att det tog honom flera timmar innan han kunde gå igen. Av en slump stötte han ihop med landsmän som hjälpte honom att kontakta Migrationsverket. 

I Grekland blev A ofta misshandlad av ungdomsgäng som drev omkring på gatorna. Han hade ensam lämnat sitt hemland då han vägrat ansluta sig till talibanerna. Han blev vid ett tillfälle svårt knivhuggen i ryggen och fick basal läkarvård. 

Han har arbetat som herde i hela sitt liv. Hans pappa är död, modern lever under svåra förhållanden i Iran med två döttrar. Hans blick är stadig och handslaget fast. 

»Man ­talade gott om Sverige i mitt hemland. Kanske kan jag få lugn och ro här och skaffa mig ett arbete.«

D, 16 år, från Somalia: D är trött och blek, men det finns en humoristisk gnista i hennes ögon. Hennes mormor hjälpte henne att lämna Somalia. Hon är föräldralös sedan många år och hennes liv har varit hårt. Då man ville att hon skulle gifta sig med en milisman som verkade mycket våldsam vägrade hon och gömde sig.

Mormodern ordnade så att hon kunde flyga till Sverige från Kenya. Då hon pratar om sin mormor lyser det i hennes ögon. Hon opererades för struma för fem år sedan, men uppföljningen fungerade inte. Prover visade att hon har en grav hypotyreos med anemi. Hon lades in på sjukhus, fick blodtransfusion och medicin, och kommer att följas upp och kontrolleras för sina sjukdomar.

Ungdomarnas berättelser ­säger oss något om förhållandena i de länder varifrån de kommer. Släktkonflikter, som förvärrats av pågående krig och fattigdom, är vanliga. De säger oss också något om personerna själva. 

Trots traumatiska upplevelser har de haft kraft att under svåra umbäranden ta sig till vårt land. Många tar stora risker för att bryta sig loss ur patriarkala system och våldsamma hemförhållanden. De gör det med stor målmedvetenhet. Några har upplevelser som kräver extra insatser. Detta gäller främst dem som utsatts för övergrepp eller misshandel. 

De allra flesta berättar om förväntningar och drömmar, som alla andra ungdomar. Att skapa nätverk som möjliggör kontakter med svensktalande jämnåriga är kanske den viktigaste uppgiften.

Vi får också veta en del om det hårdnande klimatet i ­Europa. Den behandling många utsatts för i Grekland, Ungern och Slovakien för tankarna till helt andra tider. Vi måste värna asylrätten och fortsatt verka för en human flyktingpolitik. Barn borde helt undantas från Dublinförordningen, och slippa skickas tillbaka till andra EU-länder där de ofta har genomlidit svåra upplevelser.

Fotnot 

Sedan denna artikel skrevs har EU i en dom den 6 juni slagit fast att ett barns asylärende ska prövas i det land där barnet befinner sig. Vad gäller barnets bästa är detta ett klart framsteg mot tidigare praxis. Lagen är dock oklar på en del punkter, och utvecklingen om hur lagen tolkas måste följas. Mer information kan fås på Flyktinggruppernas riksråds webbplats http://farr.se

Vi lär oss också av själva berättelsen. Hur åter­berättar man upplevelser som dessa? En del av ungdomarna är förtegna, andra mer öppna. En version kan aldrig vara den andra lik, erfarenheterna är oftast alltför kaotiska och skrämmande. Personliga förluster, kulturella skillnader i återberättande och individuella olikheter kan påverka berättelsen. Detta kan bädda för godtycke hos den som lyssnar, vilket påpekats av psykiatern Laurence J Kirmayer i hans kontakter med asylsökande i Kanada [2]. 

Till sist vill vi påminna om att dessa ungdomar har samma rätt till sjukvård – i samtliga avseenden – som alla andra barn i Sverige.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.