Minoriteter upplever alltid olägenheter

Ditt resonemang att man med automatik inte kan förutsätta att någon är i en minoritetsgrupp får mig att tänka att du trots allt positivt accepterar begreppet. Du har rätt i att det kan vara svårt att förutsätta minoriteters olikheter i en omvärld som präglas av den normgivande majoritets värderingar. Det som däremot blir obegripligt är vad det är som du då beklagar? Att du fått veta att du brustit i kunskap och respekt och därför kanske bör uppgradera ditt medvetande? Vad kan vara fel med detta? Borde du inte istället vara tacksam över att du i din närmiljö och i ditt dagliga liv fått lära dig något du uppenbarligen förbisett. Liknelsen med att vara vänsterhänt är så absurd att du säkert, när du fått tänka till lite på det, förstår det själv. Åtminstone om du tar dig en funderare på när din vänsterhänthet senast satte dig i riskzonen för våld, glåpord eller dina vänsterhänta medmänniskor i vissa länder riskerade att avrättas. Med det perspektivet är det kanske lättare att förstå att HBTQ-personer försöker påkalla förändring var helst behov av det finns. Det handlar om betydligt större saker än "en del olägenheter" som du säger att du upplevt som vänsterhänt. Måhända skulle vissa personer ta illa upp att få frågan vilket kön deras partner har. Troligen med samma obehag som somliga upplevde frågan om de trodde att jorden var rund, inte platt. Det kom vi över. Då kommer vi säkert över det med att få frågan vilket kön min partner har. Kanske i en framtid att personer som du slutar att överhuvudtaget reflektera över något annat än att människor lever på väldigt många olika sätt, och det kan innebära att en och annan annorlunda tanke bör få slå rot i allas våra huvuden. Innebär det att någon blir provocerad så låt det ske. Oändligt mycket gott har kommit in i denna värld för att någon vågat provocera!

Till Sofia Lundgen: Läs innantill! I mitt inlägg ovan står ordagrant att HBTQ-personer har samma självklara rättighet som alla andra till respektfullt bemötande inom vården. Att de beklagligtvis behandlas mycket illa inom många andra områden och lever i fara för livet i åtskilliga länder vet vi, och civiliserade personer tar skarpt och oreserverat avstånd från sådant - men det är inte vad jag tar upp i inlägget ovan.

Dessutom påpekar jag särskilt att om man inom vården råkar anta att en HBTQ-person lever i ett heternormativt förhållande utgör detta inte särbehandling - snarare tvärtom! Det är bara ett misstag.

Vad som däremot SKULLE vara särbehandling är om man anser sig tvungen att behandla HBTQ-personer med "psykologiska silkesvantar" - utifrån antagandet att de inte klarar av att bemötas på samma sätt som andra! Men det är måhända en politiskt korrekt särbehandling?

Ewa Agami kanske bara vill utbilda mig i största allmänhet när hon framhåller att homosexuella numera faktiskt kan gifta sig. Jag har inte påstått motsatsen eller fördenskull hävdat att frågan huruvida man är gift skulle vara heteronormativ, vilket jag dock förmodar att den oftast är.

Att kartlägga boendeförhållanden med frågan om man har en sambo är ett steg framåt men missar kanske ett hemmavarande barn eller en förälder, släkting eller arbetskamrat som man sammanbor med. Det framgår inte heller om man bor i en studentkorridor med täta sociala kontakter eller om man har en "särbo". Man missar även om patienten ifråga bor på en institution för särskilt behövande eller i ett kollektiv.

Det understryker vad jag sa i mitt förra inlägg om att en utredning av socialt kontaktnät med fler än en fråga ibland kan vara befogad.

Som kliniker består patientmötet av två grundpelare: anamnes och status. Anamnesupptagning är ett enormt viktigt redskap för att få en bakgrund på personen vi har framför oss, att arbeta fram olika differentialdiagnoser samt för att få bättre insikt i vilken kontext en patient som söker vår hjälp lever i. Det Gårdelöf, och många med honom, fullkomligt missar är att vi lätt börjar ställa fel frågor - för att vi har snabba synapser som direkt tänker tanken att en kvinna med ring på sitt finger är gift med en man.

Problemen är flera:
1. Om en läkare ska skriva ut en patient kan det vara avgörande att veta huruvida personen har stöd och hjälp hemma för att klara vardagssituationer. Huruvida det är en partner, en vän, ett barnbarn eller hemtjänsten kan självklart vara relevant - däremot är den primära frågan sällan könet på den personen.
2. I vissa sammanhang är det tvivelaktigt viktigt att få insikt om hur, och med vilka, en patient har sexuella relationer med. Det kan vara svårt att prata om - men igen: att inleda med att fråga om en patient är sexuellt aktiv, att vidare fråga vilka personen har sexuella relationer med tar en skicklig kliniker en mycket längre bit på vägen fram till klinisk misstanke än en kliniker som är mentalt låst vid att "en man nog har sex med en kvinna".

Resonemanget med vänsterhänthet är dels ett plumpt sätt att förminska debatten rörande HBTQ-personers vardag, men också haltande, och kan kort sammanfattas med att det i vissa fall kan vara helt avgörande om en person är vänster- eller högerhänt. Men, det är endast en oskicklig kliniker som missar att fråga om detta om det till exempel rör sig om en handskada eller vid halvsidig förlamning. Det handlar således inte om att vara kränkt som Gårdelöf tycks tro, det handlar om att läkare ska ha möjlighet att sköta sitt arbete.

Sammantaget gäller följande: de frågor vi ställer patienter handlar oftast om att få bättre insikt i symtom, för att förstå en patients sociala sammanhang eller för att komma underfund med hur vi kan hjälpa personen i fråga. Mot bakgrund av detta bör vi fundera över hur vi bättre kan formulera våra frågor för att undvika misstaget att missa viktig information. Att bemöta patienter på lika villkor handlar både om att det är en viktig princip som vi bör söka implementera i vårt arbete - men också ett verktyg för att öka vår möjlighet att utföra vårt arbete på bästa sätt. Så istället för att förminska problematiken, som både patienter och medarbetare kan känna av, borde Sveriges läkarförbund fortsätta att visa sig som ett öppet och inkluderande förbund. Ett förbund som bejakar alla patienter, och alla sina medlemmar, torde vara något som ligger i samtliga medlemmars intresse, vi anser därför att det är av största vikt att Sveriges läkarförbund deltar även på nästa års Pride och fortsatt arbetar för en konstruktiv diskussion om hur vi kan bli bättre.

Anna Bergström
med dr och forskare vid institutionen för kvinnor och barns hälsa, Uppsala universitet; med kand, Karolinska institutet

John Maret-Ouda
med kand, Karolinska institutet; styrelseledamot, MSF Stockholm
john.ouda@gmail.com