Den 1 juli 2012 infördes de nya regler som innebär att europeiska specialister i allmänmedicin och s k EU-läkare (med grundkrav på minst 2 års klinisk tjänstgöring) automatiskt kan konverteras till svenska specialister i allmänmedicin efter ett enkelt godkännande från Socialstyrelsen. Man kan tycka att det här inte borde spela någon roll på en fri marknad eftersom kunden alltid har möjlighet att välja det rätta. Ta t ex marknaden för bilar: kunderna väljer genom sina fria val de bästa bilarna (visserligen påverkat av privatekonomiska begränsningar), och på så sätt sorteras de dåliga bilarna bort. Turligt nog är inte ens den här marknaden helt fri, eftersom en bil måste uppfylla vissa säkerhetskrav för att få säljas. Efter några års användning ska bilen dessutom godkännas genom årliga kontrollbesiktningar. Men det är skillnad på bilar och doktorer, eftersom de senare kan godkännas genom enbart några signerade intyg från ett annat EU-land för att få arbeta som specialist i allmänmedicin i Sverige. Och det oavbrutet fram till pensionen. 

Låt mig illustrera med ett exempel. I min egenskap av studierektor i allmänmedicin blev jag nyligen konsulterad för att ge några råd angående vidareutbildningen av en (europeisk) familjeläkare, som anställdes i augusti förra året på en vårdcentral. Läkaren kom 2012 med sin hustru till Sverige och fick utan större svårigheter intyg från Socialstyrelsen om att han var specialist i allmänmedicin. Han hade då genomgått en sexårig i huvudsak teoretisk läkarutbildning i sitt hemland. Efter läkarexamen hade han påbörjat sin specialisttjänst­göring på sammanlagt tre och ett halvt år för att bli familjeläkare, med ett och ett halvt års praktik på vårdcentral, kompletterat med olika en–tvåmånaders praktiktjänstgöringar på olika sjukhuskliniker. Därefter tjänstgjorde han i två år på en familjevårdcentral i en storstad. I hans hemland handlägger inte en allmänläkare komplicerade fall självständigt, speciellt inte i de större städerna, utan de flesta patienterna remitteras till specialister. Det innebär t ex att alla diabetespatienter (typ 1 och 2) utreds, handläggs och följs upp av andra specialister. Vår kollega hade aldrig gjort en gynekologisk undersökning i hemlandet, och han hade aldrig tidigare handlagt en patient med en främmande kropp i ögat, för att nämna några and­ra exempel. 

När han kom till Sverige anställdes han, så fort han fått sitt specialistbevis, som distriktsläkare på en glesbygdsvårdcentral med stora svårigheter att rekrytera läkare. Efter en inledande språkkurs i svenska började han självständigt handlägga patienter utan handledningshjälp. Språkkursen avslutades innan han ens hade uppnått B2-nivå (i Västra Götaland kräver vi den högre C1-nivån som ingångskrav för ST i allmänmedicin) på grund av det stora pendlingsavståndet till kursorten. Han lanserades nu som den nya (och enda) fast anställda distriktsläkaren på vårdcentralen, en liten sensation eftersom man hade väntat många år på en fast doktor, och man konkurrerade om patienterna med den andra vårdcentralen på orten. Dessutom gjordes han ansvarig för ett KOL-­projekt, fastän han vid det laget knappast visste hur man handlägger en KOL-patient. Först från feb­ruari i år har han fått organiserad handledning av en mycket ansvarsfull och kompetent stafettläkare, som lovat att stanna på vårdcentralen, åtminstone det här året ut. 

Vår kollega anser att han behöver instruktionshandledning flera gånger om dagen, eftersom han inte vet hur han ska handlägga alla de komplicerade fall han konfronteras med på vårdcentralen (i hans hemland ser man knappast patienter som är äldre än 80 år, eftersom få blir så gamla). Men då han är anställd som distriktsläkare, och har full distriktsläkarlön, har han också krav på sig att vara produktiv. Och som enda fasta doktor på vårdcentralen är han efterfrågad (en efterfrågan som ökade efter lanseringen i lokalpressen). Hans handledare har som stafettdoktor också höga krav på sig att vara produktiv och att finnas till hands för alla, eftersom han har den högsta medicinska kompetensen på vårdcentralen. Handledar­uppdraget får han sköta vid sidan av. Dessutom ska han handleda en nytillträdd AT-läkare och ta sig an ytterligare en europeisk doktor som gör sin praktik där. 

Vi, dvs vår europeiska kollega, hans handledare och jag, tyckte att hans tidigare erfarenheter skulle behöva kompletteras med svensk språkutbildning för att komma upp till C1-nivå, 13 månaders tjänstgöring i olika sidospecialiteter, kurser i författnings- och försäkringsmedicin, konsultation samt BVC under sammanlagt minst tre år för att nå en kompetens som motsvarar vad en svenskutbildad specialist i allmänmedicin har i dag. Men hur ska en konkurrensutsatt och ekonomiskt svårt trängd vårdcentral kunna finansiera detta? Och varför skulle den göra det? Den bästa lösningen, kom vi fram till, hade varit att ge honom en ST-tjänst i allmänmedicin, men det går inte eftersom han redan är specialist.

Situationen är oroande; allt det som jag och mina studierektorskollegor arbetat för de senaste åren, och som har gett resultat i den nya målbeskrivningen, verkar plötsligt inte längre vara något värt. Det tycks som om politikerna har vältrat över det ansvar som de själva borde ta på den »fria marknaden«. Men har människorna/patienterna alltid de rätta kunskaperna för att kunna göra väl överlagda och rationella val på sjukvårdsmarknaden? Och vad kan de veta om den doktors kompetens som de har framför sig? Och hur väl fungerar den »fria marknaden« i glesbygden i en primärvård med stora rekryteringsproblem: att välja mellan två dåligt fungerande vårdcentraler, som konkurrerar och försöker överleva till varje pris, eller på ingenting? 

Är lösningen kanske en »EU-isering« av den svenska primärvården, där allmänmedicinarens enda uppgift blir att remittera vidare till sjukhusspecialisterna, som i många andra delar av Europa? Med nuvarande utveckling kommer kanske det att vara det enda alternativet för att kunna garantera patientsäkerheten.