Antalet ST-läkare i primärvården behöver öka med 50 procent om vi ska klara vårt uppdrag. Målet om en läkare på 1 500 patienter är inte uppfyllt på en enda vårdcentral i landet. Detta kräver 7 000 allmänläkare med nuvarande sysselsättningsgrad (cirka 90 procent).

Vi undrar varför det är sådan brist på allmänläkare samtidigt som vi utbildar fler läkare än någonsin. Addera till detta den stora importen av läkare och tillståndet ter sig än märkligare.

Allmänläkaren lär sig arbeta patientcentrerat genom att ta reda på patientens föreställningar, förväntningar och farhågor [1] för att få en allians och en nöjd patient, liksom en nöjd doktor. Hur är det med läkarens »f« inför allmänläkaryrket? Stämmer förväntningarna och förutsättningarna med verkligheten?

Läkarlinjen odlade min bild av läkaren som en person som med nyfikenhet söker diagnoser efter klara symtombilder. Vi vet alla att verkligheten ser helt annorlunda ut.

Några exempel:

  • Som medicinkandidat praktiserade jag på ortopedavdelningar för att lära mig rörelseapparatens sjukdomar. Som ST-läkare i allmänmedicin är det sällan jag behöver påminna mig om operationsmetoder, men desto oftare jag försöker sätta mig in i hur den belastning som fabriksarbete innebär kan hänga samman med patientens axelsmärta.
  • Diffusa symtombilder är vardag. Lärobokens tydliga symtom–diagnos–behandling är sällsynt på vårdcentralen. Speciellt eftersom den utgår från sjukhusspecialiteterna.
  • Den sista tiden har jag känt mig som en ST-läkare i intygsskrivande. Jag skriver »läkarutlåtande om hälsotillstånd« och »underlag för sjukpenning« på löpande band. Jag undrar stilla samtidigt vilken kurs jag missat. När skulle jag ha lärt mig bedöma arbetsförmåga efter diagnos?
  • Under »randningar« på sjukhus har jag roat mig med att beräkna tiden jag lägger ner på att hitta avdelningar till patienter som behöver läggas in. Dagtid har vi som tur är koordinatorer som sköter detta galant. Nattetid är det en annan femma. Det blir tyvärr dyra pengar för vården att låta mig ringa runt. Platsbrist fanns aldrig med i exemplen på utbildningen.

Vad försöker jag säga? Jag får i stor utsträckning utföra arbetsuppgifter som jag inte känner mig rustad inför, och som samtidigt kan ha enorma konsekvenser för andra människor.

Jag tror att felaktiga förväntningar och förutsättningar bidrar till den stress som många allmänläkare känner.

Vi behöver förändra förväntningarna genom att förmedla en mer korrekt bild av vad det innebär att vara allmänläkare i dag, och vilka frågeställningar vi arbetar med. 

Jag önskar att dagens utbildning förmedlar den mer komplexa sjukdomsbilden, som stämmer bättre överens med verkligheten än den jag fick ta del av som student. 

Jag tror att det kan minska risken för att vi allmänläkare besviket lämnar vårdcentralen på samma sätt som »Herr Andersson« lämnar mottagningen om hans förväntningar inte infriades av doktorn.