En person med njursvikt i dess mest allvarliga form måste antingen behandlas regelbundet med dialys eller få en ny njure inopererad från en levande donator eller en avliden givare för att överleva. År 2011 var 634 personer i Sverige i behov av en ny njure, varav 435 fick en inopererad. Dessa siffror kan ge intryck av att efterfrågan på njurar i Sverige år 2011 var betydligt större än utbudet. En sådan bild är dock felaktig då utbudet i själva verket var mycket större än de 435 njurar som inopererades. Anledningen är att inte alla levande donatorer kan donera till den tilltänkta mottagaren eftersom blodgrupp och vävnadstyp i normalfallet måste vara kompatibla. Om mottagaren exempelvis har blodgrupp A och donatorn blodgrupp B kan en donation i normalfallet inte äga rum på grund av blodgruppsinkompatibilitet. Således utbjuds en njure för transplantation som inte tillvaratas. Kan man ta tillvara dessa »outnyttjade« njurar, och i så fall hur?

Alvin E Roth, som tilldelades Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne år 2012, och medförfattare har visat att matchningsmekanismer kan användas för att tillvarata »outnyttjade« njurar [1, 2]. Detta kan huvudsakligen och grovt förenklat ske på tre olika sätt:

  • Korsbyten. Principen bygger på att ett inkompatibelt donator–mottagarpar (kallade donator A och mottagare 1) byter donerad njure med ett annat par (donator B och mottagare 2) med omvänd inkompatibilitet. De två paren formar alltså en bytescykel där mottagare 1 får njuren från donator B, och mottagare 2 får njuren från donator A. På så sätt kan två outnyttjade njurar tillvararas.
  • Altruistiskt obalanserade byten. Även här betraktas två donator–mottagarpar, men skillnaden mot ett korsbyte är att donator A även är kompatibel med mottagare 1. Genom att forma en bytescykel kan man i detta fall tillvarata en outnyttjad njure.
  • Listbyten. I detta fall ger donatorn i ett inkompatibelt donator–mottagarpar sin njure till någon patient på väntelistan i utbyte mot att donatorns tilltänkta mottagare får överta den nya mottagarens plats på väntelistan. Även här tillvaratas en outnyttjad njure.

Dessa tre principer, tillsammans med en matematisk algoritm som identifierar maximalt antal njurbyten, utgör stommen i New England Program for Kidney Exchange (NEPKE), inom vilket mer än 2 000 patienter fått en njure transplanterad sedan år 2005. Liknande program finns numera i ett flertal länder.

Tidigare har Andersson och Lyttkens [3] väckt frågan huruvida avancerade njurbytesprogram är något för Sverige. I föreliggande artikel presenteras resultat från en simuleringsstudie baserad på svenska data från 2011 [4]. Tanken är att utreda vilka effekter ett framtida njurbytesprogram kan ha för Sverige. Utgångspunkten är att det initialt inte är någon mening med att göra alltför radikala förändringar i nuvarande system, därmed beaktas inte listbyten i studien. Av de 634 patienter som behövde en ny njure år 2011 hade 184 kompatibla donatorer. 27 patienter avled under året. Således fanns det under tidsperioden totalt 423 patienter som inte hade tillgång till någon frisk, levande, kompatibel donator. En viss andel av dessa patienter antogs ha en frisk men inkompatibel donator. Beroende på hur stor denna andel är förändras resultaten.

I studien fick alla patienter och donatorer en blodgruppstillhörighet baserat på den statistiska fördelningen i Sverige. Patienterna tilldelades även en unik slumpmässig plats på väntelista för njure från en avliden person (totalt utbjöds 251 njurar från avlidna personer). Njurbytesmekanismen baserades på en så kallad prioritetsmekanism som, något förenklat, går ut på att man i ett första steg försöker finna alla möjliga »njurbyten« mellan donator–mottagarpar på väntelistan (då många njurbyten är möjliga ges prioritet till patienter med hög placering på väntelistan). När alla möjliga njurbyten genomförts ges de 251 njurarna från avlidna personer till de patienter på väntelistan som inte varit inblandade i något njurbyte.

Mekanismen bygger i grunden på samma princip som NEPKE med undantag för en begränsning till parvisa njurbyten samt att listbyten inte är möjliga. Om man antar att 25 procent av alla patienter på väntelistan har en levande inkompatibel donator hade totalt 512 patienter kunnat få en njure transplanterad år 2011. Det ska jämföras med nuvarande system där 435 patienter transplanterades. Om procentsatsen ändras till 50 procent ökar antalet transplanterade patienter till 555. 

Som beskrivits ovan kan antalet njurtransplantationer i Sverige ökas med ett system som tillåter byte av njure. Erfarenhet från andra länder visar att donatorer i stor utsträckning accepterar njurbyten. Under förutsättning att svenska donatorer inte skiljer sig avsevärt från donatorer i andra länder bör huvudproblemet vara uppbyggnaden av en databas, koordination samt fastställande av rutiner. Vidare bör man fundera på hur ofta systemet ska optimeras, dvs med vilken frekvens allokeringsmekanismen ska identifiera tänkbara njurbyten.

Resultatet ovan bygger på att optimeringen görs en gång per år (tätare frekvens är möjlig). Som så ofta är det även här önskvärt med en »stor marknad«, vilket väcker frågan huruvida Sverige som land är för litet och om fler länder bör ingå i ett eventuellt framtida njurbytesprogram.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.