Sjukvården blir mer och mer beroende av datasystem. Journaltext, EKG-registrering och arbetstidsregistrering är bara några av de saker som ska matas in i datorerna. Ofta är registreringen förknippad med ekonomisk ersättning till enheten, varför incitamentet för att registrera data ofta är ekonomiskt och inte alltid för patientens bästa.

Ofta framkommer det att läkarna klarade av att undersöka fler patienter före datorernas inträde och att det är datasystemen som är de stora tidstjuvarna. Men vad gör man åt det?

Varför har inte vården streckkoder på patientens id-band och remisser som läses med optiska läsare? Varför ska personnumret skrivas in i både journalsystemet och röntgenklinikens datasystem när en röntgenremiss ska skrivas? Och varför kan inte de olika systemen kommunicera med varandra? Bristerna är oändliga!

I allt detta, var finns den systematiska utvärderingen av datasystem i vården?

Om vi på något sätt ska klara av att ta hand om en åldrande befolkning måste det satsas stora resurser på funktionella IT-system i vården. I detta arbete måste man också blicka bakåt och se vad som var bättre på pappersjournalernas tid och efterlikna den kunskapen i dagens digitala system. 

Men vem ska göra detta?

Det krävs en nationell samordning i frågan. Varje enskilt landsting klarar inte av att göra dessa utvärderingar. Sjukvården verkar vara helt i händerna på de kommersiella IT-systemens försäljare, som lovar guld och gröna skogar bara sjukvården köper deras system.

Från professionen efterfrågar vi en nationell satsning på kognitiv datavetenskap i vården och funktionella IT-system där en vetenskaplig institution får ansvaret för utvärderingen. Det vill säga på ett liknande sätt som Karolinska institutet ansvarat för utvärdering av försäkringsmedicinska frågor.

Men det är bråttom – som det är nu sjunker produktiviteten med varje nytt datasystem.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.