Vi åldras. Nu med 50-årsgränsen passerad och allt närmare de 60 händer det saker med både mig, vänner och kollegor. Många börjar regelbundet medicinera mot diverse åkommor. Vanligast är såklart de större folksjukdomarna: hypertoni, depression, ångesttillstånd. Cancer börjar dyka upp här och var, tar någon men de flesta hänger kvar vid livet, ibland mirakulöst. Sjukvård till doktorer slår ofta åt två håll – antingen en överdriven, intensiv jakt på bakomliggande orsaker, eller – och vanligare – en mer återhållsam strategi där det förmodas att den välutbildade kollegan själv kommer fram till pudelns kärna. 

Jag ser också hur flera av oss inte söker utan av olika skäl diagnostiserar och behandlar oss själva.

Min rygg krånglar. Det har väl den då och då genom livet gjort, men de senaste tre åren har det övergått från ett episodiskt irritationsmoment till ett ständigt spelande missljud. Jag påminner mig hur jag för tre år sedan i samband med kånkande av tunga kartonger plötsligt fick konstiga sensationer ut i vänsterbenet. Det kändes som ett kallt luftdrag eller ibland som att det rann kallt vatten på vänster underbens utsida. I början kikade jag efter. Sedan blev värken värre i ländryggen. Övergick från att vara då och då återkommande smärtor till att bli en ständig påminnelse om att något inte är som det ska vara. Att ta sig ur bilen gick inte längre utan att hjälpa till med bägge armarna och försiktigt lirka sig ut från den hopknycklade ställningen till upprätt. Morgnarna med de första stegen och det första rätandet på ryggen blev alltmer plågsamma. Jag noterade att jag vid promenader tappade känsel och kraft i vänster benet på dess tibiala sida. Läste på och började förstå vad spinal stenos skulle kunna föra med sig. På ett par veckor blev jag sämre med en partiell peroneuspares. Snubblade på föremål som mattkanter och fick allt svårare att klara trappor. 

Differentialdiagnoser som destruktion av skelett till följd av någon eländig metastaserande prostatacancer, spinal stenos och såklart diskbråck började turnera runt. Läste på om tvärsnittsytor av spinalkanalen, tänkbara fynd förutom PSA-ökning vid metastaserande prostatacancer och annat.
Tog kontakt med en vän och ortopedkollega som skrev en MR-remiss. Undersökningen visade ett stort diskbråck med utbuktning vänster samt flera förträngningar i intervertebralforamina. Dock var durasäcken till min glädje mer än 75 mm2, således ingen spinal stenos. Inte heller sågs några destruktioner – jag kunde andas ut lite.

Nåväl – alltså ett vanligt diskbråck – inget att gny eller oroa sig för. Fick en uppföljning hos en empatisk kvinnlig ortoped som skrev en remiss till sjukgymnast, och livet gick vidare.

Jag har verkligen haft mycket bra effekt av sjukgymnastiken som jag flitigt utför. Mina ben har blivit jämnstarka, och den konstaterade atrofin av både vänster underben och även glutealmuskulatur på vänster sida är borta. Men smärtor och värk har jag. Vissa arbetsmoment är omöjliga, och allra mest besvärad är jag av dessa morgnar med stelhet och värk. 

Via den danska tidningen Politiken snubblade jag över ett par artiklar om ett par kollegor i Aarhus som behandlat lumbago-ischias med pencillin och sett en remarkabel förbättring [1]. Detta gjordes inte i det blå utan först efter att man i samband med ryggoperationer börjat odla från diskmaterial i trasiga ryggar. Man fann att ett stort antal patienter hade infektion med en lågpatogen Propionibacterium acnes [2]. En dubbelblindad placebokontrollerad studie designades, och 160 patienter inkluderades. Resultaten var delvis överraskande. De antibiotikabehandlade blev signifikant bättre. Vid uppföljning ett år efter behandling var tre av fyra fortfarande bättre vad gäller både smärta och funktion.  

I somras fick jag säkert tio fästingbett, varav ett gav en snygg erythema migrans. »Nu har jag chansen«, tänkte jag. »Jag testar samma antibiotikum i ett par veckor.« Sagt och gjort. Min eventuella Borrelia-infektion fick nog vad den tålde, men min största nyfikenhet var eventuell effekt på ryggen. Efter drygt en vecka märkte jag att jag inte längre behövde rulla ur sängen. Att jag kunde resa mig utan att ta stöd med armarna mot knäna. Att jag inte längre fastnade när jag tog mig ur bilen. Placeboeffekt? Jag kände ju till resultaten från studien, och att jag tog samma sorts antibiotikum som i studien snarare ökade placeboeffekten än tvärtom. Eller kunde det vara en effekt av antibiotika på den disksvullnad som de noterade i studien? 

Inte vet jag – jag har inte kontrollerat om mina diskar är svullna och inte heller om de är mindre svullna efter behandling. Men nu har det gått en månad efter avslutad behandling. Det är en märklig känsla. Efter att ha haft mer eller mindre konstanta besvär under ett par år till att plötsligt inte ha samma smärta och stelhet. Jag är inte helt besvärsfri men det känns mer som en art- än en gradskillnad.


För säkerhets skull fortsätter jag med min sjukgymnastik och ser tiden an. Sista ordet är väl inte sagt. Kanske någon i vårt avlånga land skulle vilja försöka reproducera det kollegorna i Aarhus gjort? Onekligen skulle det ha stor betydelse för inte så få i min situation.