Sylf har i dagarna publicerat rapporten »Upplevd diskriminering i underläkarkåren 2013«. Rapporten visar att var tredje av de drygt 2 500 svarande underläkarna upplevt sig diskriminerade på någon av lagens sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning samt ålder. Förekomsten av upplevd diskriminering ökar ju längre i karriären underläkarna kommer; bland ST-läkare är andelen hela 40 procent.

Sylfs rapport visar att kön, ålder och etnisk tillhörighet är de grunder på vilka flest underläkare upplevt sig diskriminerade. Ofta samverkar och förstärker dessa faktorer varandra. Unga kvinnor och män med utländsk bakgrund framstår som särskilt utsatta. En mycket stor andel av de unga kvinnliga svarandena delar en upplevelse av att inte »förväntas vara doktor«. Det gör att de tvingas överprestera och klara sig mer själva för att bevisa sin kompetens inför både patienter, medarbetare och ledning. För män med utländsk bakgrund tar sig den upplevda diskrimineringen främst uttryck i svårigheter att få tjänster trots goda meriter och lång erfarenhet. Många svarande som inte själva upplevt sig diskriminerade bekräftar dessa bilder och vittnar om att unga manliga underläkare ofta får mer stöd än kvinnliga kollegor samt att etnicitet vägs in vid anställningsbeslut.

Även i de grupper som är mindre till storleken är diskrimineringsproblematiken djup. Exempelvis uppger hela 3 procent av samtliga i undersökningen att de upplevt sig diskriminerade på grund av könsöverskridande identitet eller uttryck, vilket troligen motsvarar en mycket stor andel av det totala antalet underläkare som tillhör denna grupp. Vad gäller sexuell läggning och religion eller annan trosuppfattning, som är lättare att dölja för omgivningen, är andelen som upplevt diskriminering lägre. Flera svarande berättar dock om rädsla för att vara öppen med sin läggning eller tro, vilket indikerar att mörkertalet är stort och problematiken betydande.

Sylf anser att alla människor har rätt till ett arbetsliv fritt från diskriminering. Att minska förekomsten av upplevd diskriminering i underläkarkåren är inte bara en fråga om alla människors självklara rätt till lika möjligheter i arbetslivet. Det handlar också om alla människors rätt till god och jämlik vård. Sylfs rapport visar att de underläkare som upplevt sig diskriminerade tappar i yrkesengagemang under karriärens gång. Under allmäntjänstgöring är de avsevärt mer aktiva i utvecklingsarbete och mer intresserade av ledarskap än sina kollegor. När det är dags för specialiseringstjänstgöring är de i stället långt mindre engagerade än övriga, troligen på grund av det dåliga bemötande de fått. De som upplevt sig diskriminerade överväger också att byta yrke eller specialitet i markant högre utsträckning än de som inte upplevt diskriminering. Bristerna i underläkarnas arbetsmiljö riskerar alltså att försämra både tillgången till och kvaliteten på den vård vi erbjuder. Det är ett kompetensslöseri som varken vården eller samhället har råd med.

Diskrimineringslagen ålägger i dag arbetsgivare att aktivt arbeta förebyggande mot diskriminering när det gäller kön, etnisk tillhörighet samt religion eller annan trosuppfattning. Resultaten från Sylfs rapport är en tydlig indikation på att lagens paragrafer om aktiva åtgärder behöver skärpas till att omfatta samtliga diskrimineringsgrunder. Till dess måste arbetsgivarna ta sitt ansvar och självmant utveckla sina befintliga jämställdhetsplaner till planer för lika rättigheter och möjligheter, med åtgärder för att minska förekomsten av alla typer av diskriminering. De måste också se till att dessa planer faktiskt används i praktiken.

Arbetsgivare och lagstiftare kan dock inte ensamma utrota diskrimineringen. Vi i läkarkollegiet utgör en viktig del av vår egen arbetsmiljö och har själva ett stort ansvar. Läkarnormen är snäv, och att bryta mot den får konsekvenser – även för bemötandet från våra egna medarbetare. Vi läkare måste därför tänka på, och våga prata om, bemötande och värderingar på arbetet. Tid och resurser behöver avsättas för utbildning, kontinuerlig reflektion och en levande diskussion om lika rättigheter och möjligheter på våra arbetsplatser. Om vi inte kan behandla varandra väl, hur ska vi då kunna ge ett gott bemötande till våra patienter? 

Läs även:
Upplevd diskriminering vanligt bland underläkare

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.