Hur kan det ha gått därhän att de som ursprungligen var anställda för att bistå sjukhuschefen – styresmannen, som då var en av överläkarna – med kamerala uppgifter nu har tagit befälet och till och med lägger sig i rent medicinska frågor såsom prioriteringar, väntelistor och kontinuitet? »Vi ser medvetet till att det inte blir kontinuitet i vården«, säger en ekonom (Sjukhusläkaren 6/2013). Akademiska Sjukvårdsfabriken har en produktionsdirektör. Har läkarkåren som finner sig i detta ingen ryggrad längre? 9 000 underskrifter för Läkaruppropet låter ju imponerande, men var är alla de 35 000 andra?

När jag kom som ny underläkare till Falun leddes sjukhuset av en styresman (en av överläkarna; de var på den tiden utsedda med kunglig fullmakt). Till sin hjälp hade denne en stab bestående av en syssloman att sköta det administrativa och ekonomiska och en husmor som ansvarade för personalen (ej läkarna) och vårdavdelningarna. Dessutom ett par assistenter och några kontorister. Sysslomannen blev intendent och senare direktör, och rätt vad det var blev han chef och började lägga sig i saker som han inte begrep.

Sjukvård går ut på att

1. ta hand om människor som är eller tror sig vara sjuka eller skadade

2. ta reda på om de är det

3. ta reda på vad som felas, alltså ställa diagnos

4. bedöma sjukdomens eller skadans svårighetsgrad

5. ta ställning till eventuell behandling och i så fall vilken

6. efter samråd med patienten eller anhöriga, om så är möjligt, utföra denna.

Uppgiften under punkt 1 kan alla göra, men de övriga kräver medicinsk kompetens; 3–6 kräver läkares insats. Vilka resurser, prioriteringar och utrustningar med mera som krävs för detta är läkaren bäst lämpad att avgöra, och är därför också bäst lämpad leda verksamheten – såsom det var förr.