Min fråga till debattörer, aktivister och bojkottare i Skåne är: Är det inte värre för patienterna och mer inkräktande på begreppet »människors lika värde« att göra den offentliga arbetsplatsen till en politisk cirkus, där företrädare för Sverigedemokraterna (SD) blir bortsållade som agnarna från vetet på grund av sin partipolitiska tillhörighet? Är det inte mer respektfullt mot alla inblandade att vara den bättre människan själv, acceptera folkvalda rikspolitiker, och låta saken ha sin gång? Utan att för den skull behöva sträcka ut en hand eller dra på sina mungipor, om det skulle vara för mycket.

Jag valde att studera till läkare för att hjälpa sjuka människor, lösa medicinska problem samt lära mig mer om kroppens anatomi och fysiologi. Efter nästan tio år i politiska kretsar, med bland annat en mandatperiod i kommunfullmäktige för Moderaterna (M) i Sollentuna, tänkte jag: vad skönt med ett yrke fritt från politik och plenumdebatter, där människan och patienten är i fokus. Så fel jag verkar ha haft. I rådande politiska klimat har läkare gjort sig till aktivister på arbetstid, arbetsplatsen har blivit centrum för hätsk politisk debatt, och mitt eget fackförbund har blivit fanbärare, med implikationen att man går i Martin Luther Kings fotspår om man följer med.

Jag respekterar att läkare och annan vårdpersonal känner avsky inför företrädare från SD, även jag är motståndare till främlingsfientlighet. Dock respekterar jag deras rätt att besöka offentliga verksamheter, likt de andra riksdags- och landstingspartierna. Alla ska behandlas lika i offentlig miljö.

Jag har alltid haft den kanske smått romantiska och gammalmodiga bilden av att läkare och vårdpersonal fokuserar på sina patienter och håller sig borta från populistiska politiska frågor, och att sjukhuset är en frizon. Att de som arbetar i vården ska ställa sig över ställningstaganden som inte berör deras arbetsuppgifter, och vara en förebild när det gäller förståelse, respekt, empati och inkluderande. Inte skapa politik, debatter, vägspärrar och stigmatiseringar.

Sverigedemokraternas frammarsch skapar nya problemformuleringar och utmaningar. Oron blir stor över åt vilket håll Sverige är på väg. Min förhoppning är att vi ska stå starkt och enat emot främlingsfientlighet, men att vi själva inte ska rubbas i vår människosyn och i vårt respektfulla bemötande mot alla, oavsett politisk färg.

Den brittiska författaren Evelyn Beatrice Hall (som ofta skrev under pseudonumen S G Tallentyre) skrev för ett drygt sekel sedan några bevingade ord som jag känner är ack så aktuella i sammanhanget, och som jag därför väljer att avsluta min artikel med: »I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it« [1].