OSCE (objective structured clinical examination) är en examinationsform som sedan flera år används vid de flesta medicinska fakulteter för att examinera studenternas praktiska färdigheter. Studenterna cirkulerar runt på olika stationer där de får träffa en läkare/examinator eller en läkare och »patient« (ofta en frivillig person). Det kan vara allt mellan 6 och 17 stationer och studenten får sex minuter på sig vid varje station, inklusive direkt återkoppling från den ansvarige läkaren. 

På en given »utsignal« följer 30 sekunders vila och efter »insignal« byte till nästa station. Tonvikten är ofta lagd på att utföra en begränsad fysikalisk statusundersökning och utifrån den dra diagnostiska och terapeutiska slutsatser. Praktisk hjärt–lungräddning ingår ofta, men även analyser av till exempel EKG, röntgenbilder och labbdata. 

Vid medicinska fakulteten i Umeå har OSCE använts i två år på termin 6, och har nu införts på termin 8 och ska starta på termin 11. Med förebild från medicinska fakulteten i Lund blåses in- och utsignaler i en visselpipa av den typ som används vid fotbolls- eller ishockeymatcher. Det krävs ett starkt ljud som kan uppfattas i alla rum vid bytet mellan stationerna.

Redan första terminen med OSCE noterade några visselblåsare en övergående lockkänsla i öronen och tinnitus efter examinationen – sannolikt en temporär tröskelförändring av innerörats hörsel. Senare fick en institutions-sekreterare som blåste en hel dag (08.00–15.30) i visselpipan (trots hörselproppar som togs in och ut) en bestående lockkänsla i höger öra och tinnitus på det örat. Tonaudiogram och utredning vid ÖNH-enheten och audiologiska avdelningen vid Norrlands universitetssjukhus -bekräftade att hon fått en bestående sensorineural diskanthörselnedsättning på ena örat. Symtomen kom i anslutning till visslandet.

Det finns beskrivet att visselblåsande vid idrottsutövning kan ha hörselskadliga effekter [1]. Mot bakgrund av det inträffade och de risker för hörselskador av visselpipor som redovisas i litteraturen utförde vi i januari 2014 en ljud-nivåmätning på termin 6 vid medicinska fakulteten på Umeå universitet. Provet utfördes i en lång korridor med 16 rum. Mätningarna gjordes av en teknisk audiolog med konventionell ljud-nivåmätare, som hölls på en meters avstånd från den som blåste i visselpipan. Hörselproppar av skumgummi användes i bägge öronen. De ljudnivåer som uppmättes var:

• Insignaler (2 mätningar) 103 och 104,5 dB-peakvärde

• Utsignaler (2 mätningar) 113 och 114 dB-peakvärde.

Totalt blåstes 204 signaler, 3–4 sekunder långa; 102 insignaler och 102 utsignaler. Samtliga hade ett dB-peakvärde som skulle kunna orsaka hörselskada. Vid idrottsutövning blåser man oftast i visselpipa utomhus eller i större lokaler, vilket borde vara mindre skadligt för hörseln, här användes visselpipan i en lång och trång korridor. 

Idrottsdomare har en ökad risk för att få hörselproblem och tinnitus [1] på grund av visselblåsande, åskådarbuller och andra ljudkällor på läktaren (exempelvis så kallade vuvuzelas [2, 3]), och fotbollsdomare får inte provblåsa i visselpipan i spelargången, bara ute på planen. 

Viktigt är nu att inte fler drabbas av nedsatt hörsel eller tinnitus på grund av OSCE. Vi föreslår därför att »in- och utsignaler« görs med icke hörselskadliga ljudkällor där ljudnivåerna verifierats i förväg. Om man använder visselpipa bör den som blåser ha hörselproppar (som inte tas ut och in ur öronen) och gärna också använda en hörselkåpa.