Konsultationen har beskrivits som »den medicinska professionens centrala händelse«. Den kan även ses som ett mänskligt möte med medicinska förtecken, som många gånger får avgörande betydelse för utgången av patientens sjukdom. Syftet med en kurs i konsultationskunskap är därför att förmedla ett tänkesätt som minskar studentens frestelse att fly in i det mätbara, bort från människan.

I kursprovet ingår bemötande, anamnes, status och journal. Stor vikt läggs vid respekt och lyhördhet i samtalet. Patientens egna föreställningar och farhågor om tillståndet bör utforskas, och i statusundersökningen läggs vikt vid varsamhet och färdighet. Rent medicinskt ställs inga krav på studenterna, som ännu inte gått de stora kliniska kurserna. Studenten har en timme på sig för samtal och undersökning. Examinatorn iakttar tyst och lyssnar. Sedan skrivs journal och man har till sist en återkoppling med studenten. En student (S) har fått underkänt på ett moment i den första omgången, anamnesen, och jag ska nu re-examinera henne.

Patienten är en man i 55-årsåldern. Han väntar på oss på sängkanten. S tar en stol och sätter sig. Då sängen är ganska högt inställd uppstår en rejäl nivåskillnad. Under samtalet tittar S därför upp på patienten och tvärtom. S finner sig lugnt i detta.

»Kan du berätta för mig varför du är här«, frågar S. Den omedelbara orsaken var lunginflammation, och patienten är redan mycket bättre. I botten finns dock en annan sjukhistoria. Han har utvecklat insulinbehandlad diabetes och är levertransplanterad efter komplikationer till hemokromatos. Vi får en föreläsning om sjukdomens symtom och komplikationer, samt hur det kan vara att få en ny lever inopererad. Patienten är tacksam mot sjukvården, men också kritisk. Han fick söka många läkare innan man hittade sjukdomen. Han tycker inte att hans symtom togs på allvar.

S tacklade situationen elegant. Med understödjande frågor och en lugn närvaro fick hon fram allt väsentligt. Patienten fick möjlighet att berätta hur han upplevt sin sjukdom och vad den betydde för honom rent existentiellt. Jag känner mig avspänd under samtalet. Förutom att jag undrar hur många patienter med hemokromatos jag missat under årens lopp. S gjorde en fin insats och jag ger henne efteråt många exempel på varför. »Tack, vad snällt, det där behövde jag verkligen höra«, säger hon och sväljer några gånger. »Nej«, säger jag, »det är inte snällt, det är ett faktum«.

Blivande och färdiga läkare behöver, parallellt med utvecklandet av medicinsk expertis, också träna sig i att lyssna och försöka förstå patientens upplevelse av sjukdom. Utan detta riskerar vi att förbise den kunskap som ligger dold i patientens berättelse och som kan hjälpa oss att förstå patienten på ett nytt och annorlunda vis. I dagens tekniska, fragmenterade, diagnosfixerade och prestationsinriktade sjukvård kan god undervisning i konsultationskunskap bli en garant för läkekonsten.