God hälso- och sjukvård är en grundbult i välfärdspolitiken. Ändå har debatten präglats av klagomål över platsbrist, överbelastad personal, brister i kontinuitet och långa väntetider även för beslutad brådskande vård, och över att tillgången till god vård är ojämlik beroende på i vilket landsting/region man bor. Varken jämförelser över tid eller med andra västländer tyder på att detta beror på ren resursbrist. Sverige sticker visserligen ut i färska OECD-rapporter med extremt låg vårdplatstillgång (2,0 akutvårdplatser per 1 000 invånare) och lågt antal årliga läkarbesök i öppen vård, men tillgången på läkare och sjuksköterskor är dock relativt hög, och satsningen i ekonomiska mått är ungefär som genomsnittet i norra Europa. Bakgrunden till otillfredsställande tillgänglighet och arbetsmiljö är därför mångfacetterad och bör angripas på bred front.
Nya metoder är ofta skonsammare, mindre kostsamma och ger bättre resultat, och den tekniska/vetenskapliga utvecklingen bidrar stort till effektivare vård. Utrymme måste finnas för introduktion av nya diagnos- och behandlingsmetoder samtidigt som gamla rutiner omprövas och mönstras ut när detta är motiverat. Utvecklingen innebär ofta möjlighet att erbjuda ny diagnostik och behandling till nya stora grupper av individer (indikationsglidning). Trots lägre styckekostnad blir vårdens totalkostnad därför ofta högre och den ökade efterfrågan leder till ökad köbildning. Sjukvården blir »ett offer för sin egen framgång«.
Brister i kvalitet och säkerhet leder inte bara till lidande för patienter och närstående utan också till ineffektivitet och ökade kostnader. En nationell studie om vårdskador [1] visar att nästan 9 procent av patienter som vårdades på somatiska sjukhus hade drabbats av vårdskador som borde ha kunnat undvikas. Skadorna ledde till i genomsnitt 6 extra vårddygn, motsvarande cirka 10 procent av samtliga vårddygn. Härtill kommer att kostnaderna för felaktig läkemedelsanvändning, biverkningar och bristande följsamhet enligt vissa undersökningar uppgår till miljardbelopp varje år [2].
Ersättningsmodellerna baseras både i privat och i offentligt driven sjukvård som regel på hur mycket resurser som går åt för att vidta de åtgärder man gör, och inte på värdet av den nytta man åstadkommer. De bör ses i skenet av redovisningstekniska förändringar och introduktion av nya strategier, till exempel beställare/utförare och konkurrens inom det offentliga systemet, valfrihet för patienterna och fri etablering [3], reformer för vilka New public management (NPM) kan anses vara ett samlingsnamn.
Utvecklingen av vårdens IT-stöd har i hög grad skett lokalt med dålig samordning både inom och mellan landsting/regioner. Många upplever datoriseringen som en belastning och resursslukare i det dagliga arbetet. Omfattande dokumentationskrav har också minskat utrymmet för direkt patientarbete.
Politiska åtgärder bör genomföras såväl nationellt som regionalt. Från flera håll har framförts, bland annat av socialminister Göran Hägglund, att ett förstatligande av vården borde övervägas. Detta är en väg som vi inte vill föreslå trots uppenbar brist på central styrning, dvs nationell samordning, ofta förklarad av övergång till ramlagar. Ett förstatligande av universitetssjukhusen rekommenderas inte heller, då det skulle leda till ett delat huvudmannaskap för sjukhusvården och nya komplicerade samarbetsstrukturer. Internationella studier stödjer inte heller förslag om ändrat huvudmannaskap. Vi har inte hittat någon systematisk utvärdering som ger svar på om förändringarna av huvudmannaskapet i Norge har lett till det som avsetts.
En starkare nationell styrning (samordning) bör åstadkommas mellan staten och Sveriges Kommuner och landsting (SKL), bland annat för att få fram tydliga indikationsgränser för viss vård och för införande av ny dyrbar läkemedelsbehandling. Antalet landsting/regioner bör minskas till mellan 6 och 9, som den så kallade Ansvarskommittén under ledning av Mats Svegfors föreslog 2007. Dagens landsting är inte tillräckligt stora för att utveckla spetskompens och kompetensförsörjning. Ett mindre antal jämnstarka regioner kan lättare samarbeta i fördelningen av nationella åtaganden.
Många av dagens regionala politiska och administrativa organisationer utformades för de förutsättningar som gällde under senare delen av 1900-talet. I dag gäller delvis nya förutsättningar. Den enskilde individens/patientens ställning har stärkts bland annat genom den valfrihetsreform som genomförts. Samtidigt har mångfalden av vårdgivare och driftsformer ökat. Ett exempel är lagen om valfrihet (LOV) som är obligatorisk för primärvården. Ytterligare lagstiftning i samma riktning har aviserats. Vi anser därför att de politiska och administrativa organisationerna bör anpassas till dagens förutsättningar, vilket kan innebära att antalet partipolitiskt sammansatta organ måste minskas.
Det krävs även en rad andra åtgärder; från anpassning av arbetsscheman till ändring av organisatoriska strukturer och finansieringssystem. På många håll i landet finns goda exempel på hur innovativt tänkande lett till stora förbättringar. Ett sådant är att man på kirurgkliniken i Skövde anpassat läkarnas arbetsscheman till operationspersonalens. Väntetiderna i kön för planerad vård minskade därmed från 120 till 30 dagar. För att ta vara på och sprida lokala förbättringsinitiativ behövs en central instans, rimligen SKL.
För vanliga sjukdomar behövs väl genomarbetade vårdprocesser/flöden. Radikala åtgärder krävs för att höja kapaciteten för planerade ingrepp. Nuvarande kösituation kan inte accepteras. En väg är tydligare arbetsfördelning mellan sjukhus med enheter inriktade mot planerad vård, vilket skulle kunna kombineras med en profilering så att antalet handlagda patienter eller utförda ingrepp av ett visst slag på varje sjukhusenhet blev tillräckligt stort för att säkra hög kvalitet.
Ett särskilt problem är patienter med en komplicerad eller mindre vanlig sjukdomsbild. I dag krävs ofta omfattande remitterande till olika specialister och serviceavdelningar, vilket gör att det tar lång tid innan det finns en diagnos och behandling kan inledas. Vårdprocessen blir ineffektiv samtidigt som patienten utsätts för lidande och risk för försämrat behandlingsresultat. Dessa patienter borde kunna remitteras direkt till multidisciplinära team för att snabbt och effektivt bli utredda och behandlade. Så sker till exempel vid bröstcancer, men i alldeles för liten omfattning. Mayokliniken i USA är fortfarande en förebild för sådan handläggning.
Stora delar av patientströmmarna till akutmottagningarna måste styras bort. Ett sätt kan vara att delar av primärvårdens jourverksamhet samlokaliseras med akutsjukhusen, dels för att ha tillgång till nödvändig röntgen- och laboratorieservice, dels för att uppnå en reell och varaktig avlastning för sjukhusen.
Vårdens IT-stöd behöver utvecklas och effektiviseras genom en tvingande nationell samordning. Via telemedicin kan remissförfarande och konsultationer ske på distans. Specialistkapacitet utnyttjas därmed på ett bättre sätt. Många kontakter mellan patient och vårdgivare bör kunna ske via e-post eller sms, exempelvis bokning, svar på undersökningar och kallelser till ytterligare åtgärder. Det borde också vara självklart att den som har en etablerad vårdkontakt ska kunna inleda en dialog om sitt problem via e-post eller sms. Satsning på vidareutbildning, bland annat specialistutbildning för sjuksköterskor, är angeläget som ett led i arbetet att höja vårdens kvalitet och säkerhet.
Vårdens organisation och administration är utbudsorienterad. Ju fler prestationer, desto bättre. Detta gäller i princip oavsett hur vårdens kvalitet och väntetider utvecklas. Lite tillspetsat kan man säga att systemet belönar ineffektivitet. I längden är detta synsätt förödande och kan inte ingå i en strategi som ska lösa dagens och morgondagens problem. I stället måste de för patienten värdeskapande aktiviteterna vara i fokus. Ersättningssystemen måste uppmuntra till att genomarbetade processer utvecklas och införs för olika sjukdomar/sjukdomsgrupper. Den organisatoriska strukturen bör underlätta sammanhållna processer. Fragmentiseringen av sjukhus, kliniker etc måste kunna diskuteras, och former för upphandling, incitament etc bör konstrueras om steg för steg [4].
Ofta beskrivs sjukvårdskriser som en kamp eller ett ställningskrig mellan olika grupper (vårdproffs, administratörer och politiker) med olika synsätt och mål. Vi menar att ett nytt, gemensamt synsätt måste till. Bästa möjliga behandling av varje enskild patient är alltid mest eftersträvansvärt för alla parter oberoende av inom vilket budgetområde patienten råkar befinna sig. All erfarenhet och alla vetenskapliga studier vi känner till talar för att »genast det bästa möjliga« är det överlägsna alternativet såväl humanitärt som samhällsekonomiskt och folkhälsopolitisk. Med nuvarande organisatoriska och budgettekniska modeller har vi lyckats resa många hinder.
Behövs mera resurser? Svaret är »ja« i det korta perspektivet. Under en övergångstid krävs tillskott av resurser för investeringar i vårdplatser och IT-system, samt för att minska kostnaderna för kvalitetsbrist och komma åt en betydande rationaliseringspotential. Sjukvården står dessutom inför stora utmaningar till följd av en snabbt växande befolkning, särskilt de äldre.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
Fakta NHS
Nätverket för hälso- och sjukvård (NHS) är en ideell, icke vinstdrivande organisation som bildades 2011 för att som oberoende aktör och tankesmedja bidra i samtal för att främja vårdens utveckling. NHS består i dag av 25 personer, alla med yrkesmässig bakgrund inom hälso- och sjukvården i Västra Götalandsregionen och inom forskning och utbildning vid Göteborgs universitet. NHS tankar och idéer formas genom möten och i dialog med experter och politiker. På hemsidan www.NHS11.se finns protokoll från möten, seminarier och rapporter.
Referenser
- Socialstyrelsen. Vårdskador inom somatisk slutenvård. Stockholm: Socialstyrelsen; 2008. Artikelnr 2008-109-16.
- Melander A, Nilsson JLG (red). Läkemedelsanvändning och patientnytta. Lund: Studentlitterstur; 2009.
- Altman RB, von Otter C. Planned markets and public competition: strategic reform in northern European health systems. Buckingham: Open University Press; 1992.
- Porter ME, Lee TH. The strategy that will fix health care. Harv Bus Rev. 2013;91(10).
1. SKL föreslås få rollen att ta till vara förbättringsintiativ. Det är väl högst olämpligt att en politiskt styrd organisation står för det! Bättre med oberoende professionella institutioner med uppdrag att stödja, utvärdera och sprida lokala initiativ. Både SPRI och Fammi var sådana, båda är nerlagda. Hade inte reformering varit bättre än nerläggning? Kanske var de obekväma för politiken?
2. Finns evidens för att primärvård förlagd till sjukhus avlastar akutmottagningen? Bättre än t.ex. väl utbyggd primärvård, förslagsvis 1 specialist/1500 eller 1000 invånare och ett ersättningssystem som fungerar?
3. Den stora mängden patienter (70% av befolkningen har kontakt med primärvården under 2-3 år) bör inte fördelas på processer efter enskilda diagnoser. Det fragmenterar en multisjuk ännu mer. I stället bör behovsgrupper användas, gärna på basis av prioriteringsutredningen. Exempel sköra äldre, barn/ungdomar/vuxna/gamla med funktionshinder, personer med allvarliga psykiska störningar, multisjuka, personer med tillfälligt behov av avancerad sjukvård etc. Då finns möjlighet att bygga upp fungerande nätverk och, vid enstaka tillstånd, vårdkedjor.
Egentligen är detta självklarheter, men så tycks det inte vara för alla.
Märkligt att inte artiklförfattarna tycks ha läst påhur fint Alliansen tänker si8g utveckla sjukvården av avveckla arbetslösheten med 150.000 personer (mentorer) samtidigt!! Dessutom har man missat Alliansens landvinningar inom energiområdet - KALL FUSION ger oss alla gratis energi - och inom farmakologin - tabletten EUFORIA.
sidan 32 ...
I mentorn kombineras skolkuratorn, skolsystern, studie- och yrkesvägledaren,
försäkringskassehandläggaren, primärvårdsläkaren, arbetsförmedlaren, bistånds- bedömaren, sjukgymnasten och den personliga tränaren i samma person. Givetvis är det omöjligt att upprätthålla kompetens inom alla dessa områden för en och samma individ. Det är här expertsystemen kommer in. Ledsagarens uppgift är att tolka viljan och behovet hos varje individ utifrån dennes speciella livssituation. Många av mentorerna har därför en kompetenstyngdpunkt i en kombination av vad som tidigare kallades kurator, psykolog eller sjuksyster. De flesta beslut om insatser eller stöd fattas av mentorn som med hjälp av expertsystem guidas att ställa rätt frågor, göra rätt bedömning eller ställa rätt diagnos. I 87 procent av fallen kan mentorn göra detta själv i samråd med beslutssystemen. I resterande fall kallas verkliga specialister in. Det kan gälla kombinationen av ovanliga sjukdomar, allvarliga livskriser eller svår psykisk sjukdom.
Eftersom mentorn känner sin adept synnerligen väl, och adepten har fullt förtroende för att mentorn vill dennes väl finns det inte mycket reglering kring sjukersättning, eller andra åtgärder kvar (Mentorns beslut kan inte överklagas) Det finns oändligt många handlingsalternativ som är vetenskapligt evidensbaserade och kontinuerligt utvärderade inbyggda i beslutsstöden. Det är omöjligt att hantera via traditionella regelverk som kan ha samma omfång och dynamik. Dessa ligger till grund för de beslut som mentor och adept tillsammans fattar kring handlingsalternativen i varje tidpunkt. För att verkligen se följderna av olika val finns avancerade men lättillgängligt presenterade simulerings- modeller för vad som händer om man fortsätter med olika vägval. Oavsett om det gäller inkomst, vänner, hälsa eller utseende.
En av de mer visuella och därmed verkningsfulla modellerna är “åldringspegeln” i där det är möjligt att få en bild av ens utseende om tio år med olika val av livsstil, till exempel rökning, motions- eller alkoholvanor. Mentorns uppgift är att guida och bolla olika alternativ, stötta så att realistiska alternativ väljs och kontinuerligt följa upp och motivera så att alternativen följs. Tills sin hjälp har mentorerna automatiserade system, som följer utvecklingen och uppmuntrar adepterna, men som också uppmärksammar mentorerna på de som behöver mer stöd i vissa situationer.
Socialdepartementets utredarens slutsatser bl.a. OM SJUKVÅRDEN 2040, OM 26 ÅR ÄR att Läkaren kan enkelt få fram patientens aktuella styrdiagram + Rena medicinska kunskaper blir inte lika viktiga för toppbefattningar inom dessa områden i vården ...
Produktion i hemmet och hembesök – färre vårdcentraler (Sidan 17 i utredningen)
Då en ganska stor del av arbetet som idag sker vid vårdcentraler i allt högre grad kan göras i hemmet av patienterna själva eller på väg till jobbet på busstationen, minskar behovet av vårdcentraler och av traditionellt organiserad primärvård överhuvudtaget. Inte så att denna vård inte behövs eller efterfrågas utan för att den görs av patienterna och systemet i hemmet eller där man rör sig i vardagen. Enligt uppgift från vårdcentralpersonal – tillförlitliga nationella data om vad som sker på vårdcentraler saknas idag helt – utgör livskriser, psykiska problem, missbruksproblem osv en relativt stor del av arbetet. Detta är arbetsuppgifter som inte är i egentlig mening traditionell sjukvård, men som ändå behöver hanteras, och hanteras bättre än idag.
Vi föreslår senare i rapporten att man inför ett mentorskap där mentorer blir människors personliga gränssnitt till vårdsystemen, men vars personliga kompetens ligger snarast på det empatiska och kurativa. Deras uppgift blir bland annat att hantera oro, ängslan och livskriser, givetvis med hjälp av hela sjukvårdssystemet i ryggen. Antagligen kan dessa mentorer som blir specialiserade på detta lösa sådana problem bättre än dagens vårdcentraler som huvudsakligen är inriktade och bemannade för traditionell sjukvård.
Sammantaget medför denna utveckling att man blir rikare, att man blir van vid att service kommer hem till en själv, att man redan gör en stor del av sjukvården i hemmet själv, och att de relativt få gånger som man behöver hjälp från en fysisk person från sjukvården ges den hjälpen hemma. Det gäller antagligen främst terapi av olika slag, men även mer avancerad sårvård, kanske viss rehabilitering etc. Då mentorerna tar hand om den psykiska ohälsan, hemlabb eller distribuerade labb tar proverna, och majoriteten av rutindiagnoserna sätts av expertsystem, blir behovet väldigt litet av vad vi idag kallar vårdcentraler. Veterinärer gör idag hembesök och röntgar husdjuren på plats hemma. Varför går det inte att få samma goda service som människa? Tekniken finns uppenbarligen.
Om Hälsovården sid 22
De två största förändringarna som har skett i sjukvården är att ny teknik gjort det möjligt att tidigare angripa obalanser i kroppen som leder till sjukdomar, och helhetssynen på hälsovård som innebär en mer aktiv roll för att få riskgrupper att leva ett sundare liv.
Istället för att vårdcentralen blir individens första kontakt med sjukvården gör personen en del tester hemma och få en diagnos via sin dator i hemmet. Om diagnosen är tvetydig eller kräver vidare analys kan personen kontakta sin hälsovårdskontakt som oftast är de nyinrättade mentorerna från hemmet och gå igenom olika möjligheter till behandling.
Den hälsovård som sköter kontakten via teleuppkoppling befinner sig i många fall i glesbygden. Då kontakten upprättas görs ett försök till matchning mellan vårdtagare och hälsovårdskontakt.
Matchingen tar hänsyn till personlighetstyper och sjukdomsbild. En betoning görs på att den att den sociala interaktionen fungerar. Vårdtagaren får kontinuerligt utvärdera hur relationen med hälsovårdskontakten fungerar och har möjlighet att byta om matchningen inte fungerat.
De patienter som har åkommor som inte går att lösa virtuellt i hemmet får ett besök av sjuvårdspersonal eller vid allvarligare situationer åker till akuten på närsjukhusen.
Sidan 29 ...
Den större tillgången till data gör det möjligt att räkna ut sannolikheterna och riskerna för olika sjukdomar baserat på andra patienter med snarlik DNA, exempel- vis inom den egna släkten, istället för genomsnitt av patienter.. Med några få undan- tag ger inte
DNA-analyserna precisa prognoser för en persons hälsa utan procentsat- ser för ökade risker.
Dessa resultat används för att bygga upp en virtuell modell av patientens kropp. I kombination med andra vitala värden blir diagnoser och långa och korta hälso- prognoser mycket precisare jämfört med tidigare.
Läkare och vårdpersonal
En stor del av läkarnas traditionella arbetsuppgifter har mer eller mindre försvunnit år 2050. Diagnosticering av mindre åkommor, administration och samtal om hur åldrande och livsval påverkar hälsan har minskat dramatiskt. De flesta diagnoser ställs av expertsystem i hemmet. Initial kontakt med vården sker i de flesta fall med mentorer.
Om vårdpersonalen anser att expertsystemets diagnos är felaktig finns möjlighet att gå emot
expertsystemen. Detta kan bara göras i undantagsfall och med en motivering. Eventuella fel i
expertsystemen åtgärdas snabbt. De datorbaserade diagnoserna ger precisare diagnoser än vårdpersonalen kan ge eftersom de inte har mänskliga svagheter. De skriver inte ut lite extra läkemedel för att de tycker synd om patienten. Och de står emot patientens önskemål om mediciner istället för nödvändiga ändringar i livsstil.
MINA KOMMENTARER till artikelförf ovan
Det finns massor av fina ideer om framtidens sjukvård i denna utrednng som atikelförfattarna helt avstått från att kommentera. Bl.a. skall en ny tablett EUFORIA FÅ OSS ALLA ATT MÅ BRA.
Bara att missa en sådan sak ?!!?#¤%
och
Varför inte kommentera Socialdep. förslag om 150.000 sk mentorer?
Varför inte påtala behovet om finansieringen av dessa 150.000 (=1/50 svenskar)?
Ni har inte heller kommenterat Socialdepartementet upptäckt av en ny sjukdomgrupp: VIRTUELLA SJUKDOMAR - lämnas dessa i sticket i Er framtidsmodell?
Ni har inga förslag på vad vi doktorer skall syssla med i framtiden men det har ju inte departementet heller.
:-))
REFERENS - Socialdeparteementets utredning
"EMPATI OCH HIGHTECH.
Hela utredningen: http://www.regeringen.se/content/1/c6/20/40/43/08a34c17.pdf
Euforia: Sidan 37 i utredningen MENTORN bl.a. Sid: 17, 18, 22, 25, 29 (Outbildade mentorer tar över läkarrollen med hjälp av datorer), 32, 33 "Då det inte finns någon mentor som kan agera ”gatekeeper” till transfereringssystemen som kan motivera och kontrollera arbetsutbudet blir ersättningarna 30 procent lägre.", 40 = beslut om behandling,
Innehållsförteckning EMPATI och HIGHTECH sid 6-7 för snabb översikt.
produktion i hemmet och hembesök – färre vårdcentraler sidan 17
Nanorobotar (Bluffmedicin) sidan 34
hjälpmedlen blir husdjur sidan 49
Watson sätter diagnoser sidan 12
Exzempel på hemdiagnostik sidan 23
Kall Fusion, tvångsvård av barn sidan 52
PDF filen är sökbar på valfria söksträngar: Ex Vård evidens mentor primärvård etc
Vänstern firar 1 Maj. Tyvärr firar inte Alliansen första April men detta är inget aprilskämt
