Hulda, långt upp i åren kommen, har tagit sig till distriktsläkaren i den djupa, mörka skogen i det innersta Småland.

»Jo doktorn, det är det här med benen, de värker natt och dag. Tabletterna doktorn gav mig hjälper inte längre. Doktorn måste ge mig det starkaste han kan hitta på, nu när man måste hålla undan snön ner till vägen.«

Doktorns blick vilar en stund på Huldas svullna ben, vandrar vidare över hennes avmagrade kropp och fastnar på de blålila läpparna. Han fäster sin blodtrycksmanschett runt Huldas vänstra arm och pumpar samtidigt som han lyssnar med sitt stetoskop i armvecket. Pumpar och lyssnar, pumpar och lyssnar.

Hulda får ta av sig sin fina, vita sidenblus och doktorn lyssnar med stetoskopet på hela ryggen, på bröstet, under båda brösten, ja ända ner mot magen. Han tar ett stort, gult papper från hyllan på skrivbordet och skriver många, långa ord. Han lägger sin stora, varma hand på Huldas knä.

»Hulda, nu tror jag att vi ska ta kontakt med lasarettet, så Hulda får läggas in några dagar, så att dom kan ta prover och undersöka Huldas hjärta.« Hulda spänner sina stora, vackra, vallonbruna ögon i doktorn:»Nu ska doktorn inte vara orolig, hjärtat håller nog min tid ut.«

Vart tog du vägen, du trygga distriktsläkare? Du som inte var nyutexaminerad sedan några månader tillbaks med 60 000 kr i lön per månad. Du som hade erfarenhet från flera års tjänstgöring på sjukhus med återkommande jourarbete på akutmottagning. Du som inte var mer intresserad av din skrivmaskin än din patient. Kom tillbaka! Vi behöver dig!