Jag har noga läst både bok och ett stort antal artiklar som bokens resonemang stödjer sig mot. Det är intressant att se hur författarna i artiklarna Robert Whitaker refererar till vänder och vrider på argumenten, och försöker se styrkor och svagheter i sina resultat. Jag är förvånad över hur lättvindigt Robert Whitaker drar säkra slutsatser ur samma material. Hans slutgiltiga analys är att den ökade psykiska ohälsa vi ser kommer av att allt fler tar olika typer av psykofarmaka. 

Jag är kritisk till överkonsumtion av farmaka som ibland sätts in på tveksamma grunder. I dessa tider, för att inte bli missuppfattad, är jag också kritisk till den underbehandling som finns av vissa patientgrupper och vår ibland oförmåga att få personer med kroniska psykossjukdomar att fortsätta ha en tillfredställande farmakologisk behandling.

Robert Whitaker och jag tycker lika om en hel del – vi ser med stor oro på den ökade psykiska ohälsan. Men vi ser olika saker. Delvis för att det ser olika ut i USA jämfört med i Sverige, men också, tror jag, för att Robert Whitaker är journalist och jag kliniskt arbetande psykiater. Vi har olika utkikspunkter.

Men att vi när vi läser samma artiklar kommer fram till så väldigt olika ståndpunkter är problematiskt. Jag instämmer med Robert Whitakers uppmaning – läs gärna ett urval av de källor han lutar sig mot i original och bilda er en egen uppfattning.

I den artikel som Robert Whitaker diskuterar i sin replik, där han frankt skriver »De som inte behandlats med antidepressiva medel uppvisade tydligt bättre utfall« är fortsatt förvånande. Artikeln har intressanta fynd och i deras egen konklusion skriver de följande: 

»Drugs versus no drugs«

»Depressive patients who were not treated with drugs had lower GHQ scores and fewer depressive symptoms reported on the CIDI than those given drugs. They also had similar numbers of disability days. However, over the following year the changes in the groups were similar, and the analyses of covariance failed to show that those without drugs were at any disadvantage. This in no way means that drugs are unnecessary, but we have seen that they appear to be being given to patients with the most severe illnesses, both in terms of their current status and their previous experience of illness. The finding that patients with less severe illnesses had a better outcome should cause no surprise, the more important point is that there appeared to be no long-term penalties for failing to prescribe psychotropics for those with less severe illnesses.«

Jag vill mena att detta ligger väldigt, väldigt långt från Robert Whitakers sätt att se på samma resultat.

Risken med Robert Whitakers analys är att den kan skymma andra orsaker till psykisk ohälsa.

En annan amerikan, Allen Frances, tidigare ledare av »force task« för DSM-IV har beskrivit ett fenomen han benämner »diagnostic inflation«. Han pekar på hur förändrade kriterier och felanvändning av DSM för vissa diagnoser inneburit en kraftig ökning med oönskade konsekvenser.

Läs gärna både Robert Whitakers bok »Pillerparadoxen« och Allen Frances bok »Saving Normal«. Diskutera det du läser med kollegor – bägge böckerna har i den debatt som nu förs i många länder kommit att bli viktiga.

Läs mer:
Författaren till »Pillerparadoxen«: »En recensent får kritisera och såga en bok, men inte ljuga«