Kunskaper om den egna kommunens hälsoläge krävs om väl underbyggda, långsiktiga åtgärder ska kunna genomföras, skriver Sven-Olof Isacsson. Foto: Colourbox

Malmös folkhälsoresa

1991 togs en första folkhälsorapport fram i Malmö, vilken visade på mycket stora geografiska och sociala skillnader i hälsa och olycksfall. Under ett år genomfördes sedan seminarier med politiker, rektorer, polis, socialtjänst, läkare, forskare m fl för att få fram förslag på hur man skulle omsätta resultaten i praktiken. Trots en del konkreta förslag vidtogs inga åtgärder. Möjligen var tiden inte mogen.

Malmö är i dag en av Europas snabbast växande städer. Det är en transitstad, men också en stad med en befolkning som har rötter i 174 olika länder. 

1998 blev Malmö en av 33 kommuner i Landstinget Skåne (nuvarande Region Skåne). Kommunens intresse för folkhälsoarbetet fanns dock kvar och 2010 uppmärksammade Malmöpolitikerna WHO-rapporten ­»Closing the gap in a generation« [3]. I november samma år tillsattes Malmökommissionen.

Jag blir hoppfull och glatt överraskad när jag läser om Läkarförbundets tolv punkter för en ny folkhälsopolitik i Läkartidningen nummer 27–28/2014 [1]. Flera av punkterna överensstämmer med Malmökommissionens förslag till åtgärder för att minska skillnader och förbättra hälsan i en kommun. 

Den 1 mars 2013 överlämnade »Kommission för ett ­socialt hållbart Malmö« sin slutrapport till politikerna i kommunen efter två års arbete [2]. De 72 förslagen om hur ojämlikheterna i hälsa ska minskas under kommande år grundar sig på bland annat 32 nyframtagna vetenskapliga underlag. Elva av dessa har läkare med epidemiologisk, socialmedicinsk eller klinisk kunskap ansvarat för. Förutom kommissionens 14 egna medlemmar har nästan ett hundratal experter medverkat, varav ett tjugotal läkare.

Läkarförbundets tolv punkter och ­Malmökommissionens 72 åtgärder går hand i hand, och stärker ytterligare kunskapen om att vägen mot minskade hälsoskillnader och förbättrad hälsa går genom att påverka strukturella, sociala bakgrundsfaktorer på alla nivåer i samhället. I november 2010 tillsatte kommunstyrelsen i Malmö en politiskt oberoende kommission vars direktiv var väl genomtänkta och tydliga: Kommissionen skulle utarbeta vetenskapligt underbyggda förslag på hur man kan minska ojämlikhet i hälsa i Malmö, föreslå vad som är påverkbart, av vem och hur, samt beräkna ekonomiska konsekvenser och effekter av föreslagna insatser. Prioriterade områden var barns och ungas uppväxtvillkor, sociala och ekonomiska förutsättningar, demokrati och delaktighet. 

På egen hand eller tillsammans med experter i nätverk ansvarade 14 kommissionärer för att ta fram vetenskapliga underlag samt genomföra seminarier och ett par internationella konferenser av strategisk betydelse. Underlagen resulterade i drygt 200 förslag inom sex områden med fokus på sociala, strukturella bestämningsfaktorer. De 200 förslagen bantades sedan ned till 72. Ett exempel är Bunkefloprojektet, som pågått i många år, och som visar lönsamheten med en timmes motion dagligen i grundskolan i antal miljoner kronor. 

Kommissionens slutrapport presenterades och överlämnades till kommunstyr­elsen den 1 mars 2013. I september 2013 hölls en konferens med deltagare från Malmö, Region Skåne och övriga landet, där man diskuterade de sex områdena. Samtidigt gick slutrapporten på remiss till över 100 instanser. Den 5 mars 2014 beslutade kommunstyrelsen om 69 förslag till åtgärder, utvecklingsområden och pågående arbeten som bygger på kommissionens förslag. Arbetet har kostat drygt 6 miljoner kronor under två år. Nu startar genomförandet. 

James D Watson, en av upptäckarna av DNA-molekylens struktur, har skrivit en läsvärd och rolig självbiografi [4]. Han avslutar varje kapitel med ett avsnitt som han kallar »remembered lessons«. Utan jämförelser i övrigt; Vad kan vi lära av Malmökommissionen?

1. Folkhälsoarbetet måste prioriteras på kommunnivå. Om ojämlikheterna i hälsa ska kunna minskas i en enskild kommun måste åtgärder sättas in på samhällsnivå. 

2. Gräv där du står. Kunskaper om den egna kommunens hälsoläge krävs om väl underbyggda, långsiktiga åtgärder ska kunna genomföras. För det behövs kunskapsallianser där forskare och praktiker tar fram underlag om kommunens hälsoskillnader och dess orsaker. Ta vara på resurser vid lokala universitet, högskolor och inom kommunen. Och glöm inte civilsamhället som har ovärderliga erfarenheter både för analys och för genomförande!

3. För att påverka strukturella faktorer lokalt krävs insatser på såväl lokal som regional och nationell nivå. 

4. Om man tillsätter en kommission måste man planera hur den ska vara sammansatt. Vi valde att ha med både forskare och praktiker. Tvärvetenskaplig kunskap är ovärderlig.

5. När slutrapporten är klar måste politiker och tjänstemän ta vid och långsiktigt omsätta förslagen praktiskt.

6. Läkare/forskare med kunskaper i epidemiologi/folkhälsa/socialmedicin behövs för att få en vetenskapligt tillförlitlig grund för ett långsiktigt åtgärdsprogram för att minska ojämlikheterna i hälsa.  

7. »Varje patient är ett fönster mot samhället«. Läkares medverkan är därför viktig i folkhälsoarbetet. 

Min förhoppning är att Läkarförbundet inte släpper greppet om folkhälsofrågorna och att vår erfarenhet kan användas av andra. Låt det inte bli tolv punkter till intet förpliktigande.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.