»Onödiga gruppen«, ­en ­arbetsgrupp inom SFAM (Svensk förening för allmänmedicin) har i ett diskussionsunderlag pekat ut sju områden där vi menar att rådande och/eller rekommenderad praxis saknar tillräcklig evidens [1]. Ett är fysisk aktivitet på recept – FaR. Maj-Lis Hellénius och medförfattare avfärdar våra synpunkter [2], men diskuterar dem inte, vilket knappast uppmuntrar till en bredare och angelägen debatt.

Maj-Lis Hellénius ger en bild av en internationell samstämmighet vad gäller förtjänsterna med FaR, men nämner inte att den brittiska motsvarigheten till SBU, NICE (National Institute for Health and Care Excellence), 2006 avrådde från användning av motsvarigheten till FaR (exercise referral schemes) annat än inom vetenskapliga studier [3], och att den danska Sundhetsstyrelsen gjorde samma bedömning 2010 [4].

I vårt underlag har vi två ­aktuella metaanalyser [5, 6] som genomförts för att med sikte på primärvården undersöka om nyare studier skulle kunna ge NICE skäl att ompröva sin bedömning. Kunskapsläget hade dock inte påtagligt förändrats. Randomiserade kontrollerade studier är få och delvis svåra att jämföra, och de flesta studier är baserade på självrapportering. FaR:s effekter på nivån av fysisk aktivitet är överlag måttliga, och inga säkra förbättringar i fysisk förmåga eller riskparametrar kan påvisas. Samtidigt förefaller andra och mer begränsade interventioner att ge likvärdiga resultat. Specifika fördelar med remissen (receptet) framkommer heller inte. 

Två svenska studier av Lena Kallings respektive Matti Leijon, båda okontrollerade och baserade på självrapportering, har stor tyngd i förespråkarnas bedömning av FAR:s effektivitet [7, 8]. I dessa studier bibehöll drygt hälften av försökspersonerna en högre fysisk aktivitet ännu 6 till 12 månader efter interventionen. I Leijons studie ökade andelen regelbundet fysiskt aktiva från 22 till 32 procent. Nivån är jämförbar med vad som framkom i  de båda metaanalyserna. Att ändå så olika värderingar görs beror rimligen på skillnader i förståelse. En stark övertygelse hos svenska livsstilsforskare står mot en metaanalytiskt kritisk inställning.  

Receptet förskjuter ansvar och aktivitet i läkarens riktning. I en opublicerad kvalitativ studie som ingår i den danska Sundhetsstyrelsens underlag beskriver patienter hur motionen blir plikt och något som görs för läkarens eller sjuksköterskans skull, inte för att man själv vill det [9]. Receptet är en eufemism för medicinens auktoritära otålighet och relativa maktlöshet. Det hjälper inte att man i FaR lagt in patientcentreringen. I bästa fall har vi en aningslös förening av oförenligheter, i sämsta fall en för­legad läkarroll som maskerar sig under en humanistisk ­paroll. Jäktade läkare intalar sig att de gjort något när FaR knappats in i datorn, hälso­statistiken når nya höjder men ohälsan tiger still.