Kognitiv medicin får stöd i DSM-5

Sviktande kognitiv förmåga är ett folkhälsoproblem med stora hälsoekonomiska konsekvenser. Mörkertalet är stort och kunskapsluckorna många. Kognitiv medicin är ett nytt kunskapsfält med metoder för att identifiera och motverka kognitiv nedsättning inom hela det medicinska fältet. 

I medicinsk–psykologisk mening är kognition de processer eller funktioner som ligger bakom tänkande och upplevelser och är därför av central betydelse för all mänsklig funktion, det vill säga allt från registrering av enkla sinnesintryck till komplexa funktioner som språk, problemlösning och självmedvetande [1]. Neurovetenskapen har visat att hjärnans kognitiva funktioner engagerar flera hjärnregioner, att de är integrerade med varandra, och sammankopplade med motorik och sensorik på flera nivåer såväl i hjärnbarken som i de djupt belägna hjärndelarna.   

Dagens informationssamhälle ställer andra krav än till exempel monokulturella jordbrukssamhällen eller traditionella industrisamhällen. Hur det kognitiva landskapet ser ut och vilka kognitiva funktioner som förstärks eller försvagas i det postmoderna samhälle har betydelse för hur vi lever våra liv och för hur kognitiv nedsättning och kognitionsstörande sjukdomar yttrar sig, och hur man ska angripa dem. De kognitiva funktionerna måste vara intakta eller kompenserade om vi ska kunna leva ett gott vardagsliv. Nedsatt funktion kan göra det svårt att planera sin dag, genomföra arbetsuppgifter, sköta sin ekonomi, hålla ordning, delta i sociala aktiviteter eller odla fritidsintressen.

Neurodegenerativa och cerebrovaskulära sjukdomar som Alzheimers sjukdom och småkärlssjukdom samt infektiösa och inflammatoriska sjukdomar, trauman, hydrocefalus, epilepsi och hjärntumörer kan alla ge upphov till kognitiv nedsättning [1]. Också systemiska sjukdomar som cancer, infektioner, endokrina sjudomar och olika kärlsjukdomar kan ge upphov till kognitiv nedsättning [1]. 

Psykiska sjukdomar har av och till ansetts enbart drabbar känslolivet. Senare tids forskning har visat att de kognitiva funktionerna i hög utsträckning är påverkade vid affektiv sjukdom, stressrelaterade tillstånd, schizofreni och missbruk. Utvecklingsstörning, ADHD (attention deficit hyperactivity disorder) och autismspektrumstörningar är också typiska kognitiva sjukdomar. 

I DSM-5 införs kategorin neurokognitiv störning som består av sjukdomar där kognitiv nedsättning är den dominerande kliniska manifestationen [2]. Hela spännvidden av störningar från mycket lindrig till uttalad nedsättning innefattas. En tanke bakom den nya sjukdomskategorin är att komma bort från demensbegreppet som felaktigt signalerar ett »slutstadium«, och som leder till ett passivt förhållningssätt till patienten och den medicinska problematiken. Dessutom används demens huvudsakligen för äldre personer trots att även yngre kan drabbas av kognitiv nedsättning i motsvarande grad. Den nya sjukdomskategorin innefattar också den milda störningsbilden som hittills saknat passande klassifikationsplats. 

Den nya klassificeringen av kognitiva störningar i DSM-5 är modern och väl förenlig med det kognitionsmedicinska synsättet. Lite tillspetsat kan man säga att det är det första klassifikationssystem för sjukdomar som tar kognitionsstörande sjukdomar på allvar. Det är nu dags att ta området på allvar också i praktisk verksamhet och forskning. För att rutinsjukvård, äldreomsorg och personcentrerad vård ska lyckas krävs kunskaper om kognition och kognitiv nedsättning. 

Det är också viktigt att den medicinskt inriktade kognitionsforskningen inte begränsas till att enbart handla om Alzheimers sjukdom. Även andra vanliga sjukdomsgrupper med påverkan på kognitionen, såsom vaskulära och inflammatoriska sjukdomar bör inbegripas. Det kan i sin tur ha positiva effekter på Alzheimerfältet där vi alltjämt saknar kurativ farmakologisk behandling. 

Det nya synsättet har också inneburit en ökad efterfrågan på en hemvist för dem som arbetar med kognitionsfrågor inom medicinen eftersom ingen befintlig medicinsk specialitet fokuserar på området. Är det dags att återuppta den certifieringsdiskussion som fördes i Läkartidningen år 2008 [3], och som gav upphov till positiva repliker [4-7]?  I väntan på att certifieringsfrågan löses är alla intresserade välkomna till SFK (se ruta) – en naturlig hemvist för personer som arbetar med patientundersökningar, utbildning och forskning inom det kognitionsmedicinska området.