Försummat ebola, försummade befolkningar

Nyligen lyfte Svenska Dagbladet fram att ebola inte är ett plötsligt uppdykande hot. Viruset har varit känt i regionen sedan 1976. Av och till har det orsakat allvarliga epidemier, som dock ebbat ut efter något hundratal dödsfall. Det senaste utbrottet inträffade i Kongo 1995 och väckte stort internationellt intresse. Eftersom också det klingade av, »bekräftades där och då att ebola är en afrikansk angelägenhet, inget för oss i den rika världen att oroa oss för. Likgiltigheten tog definitivt över och de få forskare som började studera ebola för att ta fram vacciner och läkemedel fick ge upp« [1].

Under flera decennier har stora resurser investerats i hälsoforskning i världens fattigare länder. 60 procent av dem kommer från privat näringsliv och resten från offentlig sektor och filantropiska donatorer [2]. År 1990 fann en internationell utredning att 90 procent av all förebyggbar dödlighet inträffade i världens låg- och medelinkomstländer men bara cirka 10 procent av de globala forskningsresurserna gick dit. Som metafor för ojämlikheten myntades uttrycket 10/90-klyftan. Utredningen gav en rad förslag till hur gapet skulle kunna överbryggas [3].

De globala investeringarna i hälsoforskning har sedan 1990-talet flerdubblats i såväl höginkomstländer som i låg- och medelinkomstländer. I fast penningvärde investeras nu minst 10–15 gånger mer pengar i hälsoforskning i såväl världens fattigare som rikare delar. Den relativa 10/90-klyftan består. Studier visar emellertid att resurserna i de fattigare länderna inte går till forskning som är relevant för deras hälsoproblem [4]. Snarare än att uttrycka en brist på kronor och ören, signalerar 10/90-klyftan därför ett bredare problem, som bättre kan beskrivas som »försummade befolkningar«.

I en översiktsartikel beskriver Roderik F Viergevers [2] hur detta kan komma sig. Det grundläggande skälet är att hälsoforskningen globalt sett inte är behovsdriven. Det beror på flera faktorer. En är problem med att periodiskt kartlägga forskningsbehov. En annan är svårigheter att förverkliga samordnade insatser vid fastställda globala hälsoforskningsprioriteringar. Det beror på att incitamenten till investeringar i hälsoforskning bland »försummade befolkningar« skiljer sig mellan de tre grupperna av huvudfinansiärer. Viergever nämner vidare en lång rad andra faktorer, såsom lagar och regler i och villkor från givarländer, forskares egna preferenser, institutionalisering av forskningsagendor och potentialen för publicering, för att nämna några.

Länge var jag med i ett Sida-finansierat biståndsprojekt vars mål var att stärka forskningskapaciteten i Nicaragua inom sektorn »public health«. Mitt område var social- och yrkesmedicinskt. Jag kom också i nära kontakt med andra delar av Sida:s bistånd till forskarutbildning i folkhälsa i landet. Argumenten för biståndet hämtades mycket från internationella nätverk, inte minst stiftelsen Global Forum for Health Research, som var en följd av rapporten om 10/90-klyftan. Det mest centrala skälet gick ut på att om klyftan eliminerades skulle förbättrad kunskap leda till friskare invånare och bättre ekonomi i låg- och medelinkomstländerna och i slutändan förhindra spridning av de fattigas ohälsa (smittsamma sjukdomar) till vår del av världen [5].

Med åren blev jag mer och mer tveksam till biståndet jag kom i kontakt med. Det var visserligen framgångsrikt utifrån antalet publicerade artiklar och försvarade avhandlingar. Problemet var att forskningen inte hade någon nämnvärd, om ens någon, relevans för Nicaragua [6]. Möjligheten att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar tänkte jag inte på då, det är den pågående ebolakatastrofen som får mig att göra det. Den är av en sådan dimension att den verkligen ställer frågan om vårt hälsoforskningsbistånds berättigande på sin spets.

Har de stora summor som Sverige satsar år efter år på sådant bistånd några meningsfulla effekter annat än att det gynnar svenska institutioner och de enskilda stipendiaternas karriärer? Skulle det ha gjort större nytta om det åtminstone sedan slutet av 90-talet kraftsamlat mot ebola? Hur har Sida och de stora svenska universitets- och högskoleinstitutioner som sysslar med internationell hälsoforskning tänkt om ebola?

Det vore intressant att få svar på denna typ av frågor, som inte helt kan avfärdas som efterklokhet. Redan för elva år sedan gav till exempel Lars Werkö ut en bok där han oroade sig för ett globalt ointresse för folkhälsofrågor. Han underströk att de historiska hoten, däribland epidemierna, står kvar. Som ett av dessa nämnde han just ebola och att WHO »var föga lyckosamt under 1990-talet, då både utbrottet av pest i Indien och ebola i Afrika togs om hand sent eller inte alls« [7].