Läs om, läs rätt om utlandsutbildade läkare

Vi färgas alla av vår egen utbildning i våra värderingar, samt vår uppväxt och våra föräldrars bakgrund. Att sakligt debattera en så värdeladdad fråga som var man är utbildad och vilka konsekvenser det har för individen, patienten, verksamheten och samhället i stort är ingalunda en grannlaga utmaning.

Därför är det bra att debatten kommer upp på dagordningen. För egen del så blev jag föräldralös vid 17 års ålder. Min ensamstående mor drabbades av pancreascancer. Nej, det är inte synd om mig. Men av förklarliga skäl blev gymnasiet inte ett centralt fokus i sena tonår för min del.

Jag gick sedemera kom-vux och läste in naturvetenskaplig utbildning på 2 år istället för 3 och fick 4,5 i medel, ett betyg som drogs ner av tidigare prestationer på yrkeslinjen där jag hamnade för att mina grundskolekamrater gick där. Relationer är viktigt.

Nåväl, att komma in med mina betyg i Sverige var osannolikt, så om artikelförfattaren tycker att jag "köpt" min utbildning genom att själv ta studielån för att utbilda mig så må det vara ett perspektiv på saken. En annan är att om man de facto får låna pengar - skuldsätta sig - så är man en smula mer studiemotiverad än om det inte är så.

Jag studerade i Ungern i 2 år. De var nog det bästa som hänt mig, akademiskt. Det var elitistiskt. Det var ordning och reda. Professorerna föreläste själva, utan färdiga overheads, på tavlan, ur minnet. Kunskapen flödade. Kraven var närmast omänskliga. Betyg på allt. Den i Sverige förpassade studentboken var av central betydelse. Kostym, skjorta och slips vid examen var obligatoriskt. Muntliga förhör med professorn själv. Den som blev underkänd fick inte fortsätta nästa termin.

Resultatet? Vi som kom från Sverige gjorde ett antagningsprov i Umeå. Alla skrev över 80 procent om jag inte missminner mig. Vi hade bäst resultat från hela EU den gången. Vi hade kämpat och slitit med våra basstudier på preklin. Vi fick backa en termin i Sverige. Vi fick en kursplats. Så fick vi göra preklin igen.

Så baskunskaperna kan det med andra ord inte vara så illa med. Studierna i Sverige var mycket svåra att ta till sig. Ska känna till, bör ha kännedom om. En vecka här, en vecka där. En docent här, en forskningsstuderande här och inget kontinuerligt ansvar för utbildningen. Mycket bra kollegialitet, mindre elitistiskt och lagom var bra för självkänslan, men förebilderna var få. Det blev på det hela taget ganska lamslaget.

AT-tjänsten var en blandad kompott. Vad jag menar är att det blir så bra man gör det. Oavsett var man befinner sig. För min egen del kan jag idag 10 år senare inte tänka mig ett mer stimulerande yrke och jag är tacksam för att Sverige, CSN och arbetsmarknaden är intresserad av mig, med ett utländskt för- och efternamn som ändå är född här men är "andra generationens invandrare" i många ögon tills de hör att jag talar dalmål.

Sverige är ett litet land. Det bor färre invånare här än i Paris. Det tål att tänka på i debatten. Det är då kanske inte så konstigt att debatten finns. Kunskapen och kompetensen måste vara det centrala. Inte var man studerat eller vad man heter. Dit är det tyvärr långt kvar.

Jag är själv läkare nu dubbelspecialist, utbildad till läkare med legitimation i Rumänien i början av 2000-talet. Dubbelspecialisering (ST-tjänst) i två EU-länder (Frankrike och Sverige). Jag blir förvånad om påståendet att flera läkare utbildade utomlands inte vet t ex vad en epikris är. Från Rumänien finns en massiv export av rumänska (!) läkare till olika europeiska länder och USA, det är kanske landet som har högsta antal läkare som har emigrerat och de allra flesta är väl integrerade och anpassade till jobbet. Det är kanske viktigt att nämna vilka examinationskrav man har, i varje fall hade(!) på min tid för att komma in på statlig medicinsk utbildning. Man hade tre olika skriftliga examinationer inom gymnasieämnena "Människans anatomi och fysiologi", "Organisk kemi" och "Fysik (termodynamik, elektromagnetism, optik)" - 3 timmar/prov, 3 dagar. Hög konkurrens med minst 5 individer/annonserade plats. Utbildningen var gratis annars och innebar 2 prekliniska år med teoretiska kurser och seminarier och 4 kliniska år där man gick igenom alla specialiteter med att börja med semiologi (lära sig känna igen och tolka symtomen). Man brukade ha teoretiska kurser och praktik varje dag på avdelningar, vi var uppdelade i små grupper av 7-8 studenter/läkare - "assistent universitar" som var ansvarig för att handleda oss. För att kunna validera randningen hade man både praktisk examination med patientfall och teoretisk (skriftligt prov).
Nu undrar jag vilka är kraven för de svenska studenterna som antas på en rumänsk/centraleuropeisk statlig universitetsutbildning? När jag var student (1996-2002) alla kurser var på rumänska och de utländska studenterna som vi hade (ganska få, mest från balkanländer och Mellanöstern) var tvungna att bemästra rumänska när de började och jag har inte kännedom om vilka krav fanns det för dem att bli antagna på utbildning. Det var en separat kedja, de ingick inte i vår examination.
En annan aspekt som kanske inte är känd i Sverige är att i Rumänien och kanske andra europeiska länder, för att få läkarlegitimation, passerar man en skriftlig examination efter de 6 utbildningsåren, baserad dock på bedömning av kliniska fall från hela medicinen. Sedan för att komma på ST-utbildning (inklusive för att bli allmänläkare/familjeläkare) får man klara en till stor nationell examination från hela medicinen som baseras på kliniska fall; flera ST-tjänster inom samtliga specialiteter annonseras varje år och man konkurrerar för dessa. Visst att kanske detta inte säger så mycket om vissa praktiska erfarenheter som t ex att göra en lumbalpunktion, men meningen med ST/AT-tjänster är just att man får träna det och lära sig tillämpa teorin i praktik. Jag håller med dock om att det blir ojämlikt då man i Sverige får legitimation efter AT-utbildning vilket jag personligt tycker är rimligt. Dock har jag svårt att tro att så många läkare som redan har fått legitimation i annat EU-land har så stora utbildningsbrister som gör att de helt enkelt inte klarar AT-tjänsten. Jag vet från egen erfarenhet att givetvis finns praktiska svårigheter i början men som baseras mest på olika rutiner, termer, språkaspekter, men begreppen, principerna är samma.
Visst att det är önskvärt att läkare som har samma kunskapsnivå och klinisk erfarenhet har liknande lönenivåer och då som nämns i artikeln behöver man gemensamma regler för när läkaren får legitimation - efter 6 år eller 6 + 1 AT-tjänst?

Sedan får man ha förståelse att även en specialistläkare som kommer från ett annat land behöver kanske 2-3 månader för att anpassa sig till nya systemet och detta borde inte innebära sämre anställningsvillkor.
Så får man kanske se över exakt vilka brister det handlar om hos de utländskt utbildade svenska läkarna och vilka examinationskrav respektive universitet i andra EU-länder har för sina lokala studenter jämfört med utländska studenter där. Vad jag vet krävs en betalning för att bli antagen på utbildning.