Läkartidningen publicerade nyligen en recension (Läkartidningen. 2014;111:C4IH ) av boken »Krisstöd« [1], författad av Sara Hedrenius och Sara Johansson, vilket föranleder en kommentar. 

Kunskapen om traumatisk stress har utvecklats under det senaste decenniet och vilar nu i större utsträckning än tidigare på vetenskaplig grund. Fokus har flyttats från generella stödinsatser som ska passa alla drabbade, till exempel genom så kallad psykologisk debriefing, till att i stället möta drabbade utifrån deras individuella behov. 

Tidigare fanns föreställningen att endast experter med specialkunskaper kunde möta de drabbade i akutfasen och att de med sina djupa psykologiska insikter var de enda som kunde hjälpa drabbade att direkt börja bearbeta sina reaktioner. Denna expert–klientrelation visade sig kunna vara alltför påträngande för vissa. Särskilt i kombination med viss metodik kunde detta hos en del individer leda till att besvären i stället förvärrades [2]. 

För att finna vetenskaplig grund för stöd till drabbade i akutfas gjordes en stor litteraturgenomgång på området av erkända och framstående forskare [3]. Grunden för modernt krisstöd är att försöka undvika att störa drabbades naturliga möjlighet till återhämtning och att således inte öka stressen hos dem som redan är under stress. 

I litteraturgenomgången fann man stöd för fem väg-ledande principer för stöd i akutfas: föra drabbade i säkerhet, lugna dem med uttalade reaktioner, förstärka deras tillit till sig själv och samhällets förmåga, underlätta socialt stöd samt förstärka känslan av hopp. Samtidigt utarbetades en praktiskt inriktad modell som byggde på samma kunskapsbakgrund och som benämndes psykologisk första hjälp (PFH, psychological first aid) [4], som nu rekommenderas internationellt som stöd till drabbade i akutfas. 

Psykologisk första hjälp kan förmedlas av lämplig och särskilt utbildad personal som utgår från en mer jämställd relation än vad expert–klientrelationen gör. Fokus ligger mer på drabbades unika behov, socialt stöd och uppföljning. Psykologisk första hjälp har också utvecklats för militär och civil insatspersonal [5]. En övergripande modell för stöd utarbetades av framstående brittiska forskare efter terrorbombningen av Londons tunnelbanor: »The screen and treat model« [6], på svenska »stöd, uppföljning, bedömning och behandling«. Det är i samband med bedömning och behandling som personal med psykoterapeutisk utbildning har sin givna specifika roll. 

Inom Europeiska unionens ram har TENTS-projektet (The European Network for Traumatic Stress) tagit fram ett stödprogram där bland annat Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri vid Uppsala universitet deltagit. Detta projekt ansluter i princip till ovan beskrivna stödmodeller [7]. För att förbättra stödet till barn och familjer har nyligen modeller utarbetats som också utgör en utveckling de beskrivna modellerna, och som förhoppningsvis också kan förbättra stödet för drabbade barn framöver [8, 9]. 

I likhet med andra kunskapsfält inom hälso- och sjukvården är det nödvändigt att kontinuerligt införliva nya rön även inom krisstöd, vilket boken »Krisstöd« kan vara ett exempel på. Ny litteraturbaserad kunskap kan inledningsvis möta motstånd från vissa håll, men det är angeläget att ny kunskap införs även i vårt land för att ersätta interventioner efter allvarliga händelser där bäst-före-datumet löpt ut. Detta är avgörande för att verksamheten även fortsättningsvis ska vila på bästa vetenskapliga grund.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Sara Hedrenius och Sara Johansson är författare till boken »Krisstöd« och Per-Olof Michel faktagranskare.