Michael Ingre har rätt i att det finns alldeles för få stora studier av nattarbete och cancer och att 75 procents överrisk för bröstcancer för alla nattarbetande är en grov överdrift. Bakgrunden är att vi har 17 publicerade studier av nattarbete och bröstcancerrisk [1-17], och majoriteten visar signifikanta samband.

Sju översikter eller metaanalyser, från och med den första från IARC (International Agency for Research on Cancer), visar på måttlig förhöjd risk [18-23] och flera visar på effekter av exponeringstid. Studien av Ijaz et al [22], som Michael Ingre hänvisar till, visar faktiskt en signifikant överrisk i fall–kontrollstudierna, men inte i kohortstudierna. Exponeringseffekten är för övrigt också signifikant (5 procents ökning/5 år). Denna metaanalys har kritiserats för kvalitetsbedömningen av studierna [24].

Så litteraturen pekar på samband, men det handlar om >15 års exponering (20 år i vår egen studie) och då på en nivå mellan 1,36 och 2,2 i oddskvot (odds ratio, OR) eller riskkvot (hazard ratio, HR) för de fem signifikanta studier som inkluderar exponering >15 år) (medianen för OR = 2,1) [2-4, 14, 15], plus vår egen studie (HR = 1,77). Pronk et al är undantaget [16]. De två största studierna omfattar för övrigt sammanlagt >124 000 exponerade, vilket borde uppfylla krav på tillräcklig storlek. De flesta studier med kortare exponering visar inga samband.

Den stora (29 823 exponerade) holländska studien med negativa fynd som Michael Ingres inlägg refererar till [1] har två problem som gör det tveksamt att fästa stor vikt vid resultaten; båda tas upp av författarna.

Det ena rör det faktum att exponeringen endast gäller tidpunkten för basmätningen och inte ackumulerad exponering (som i alla andra studier). Det senare är förstås nödvändigt för att kunna bedöma exponeringstidens effekter. Tillvägagångssättet kompliceras dessutom av att omsättningen av personal med nattarbete är stor; i tillverkningsindustri och inom andra områden använder man till exempel nattskift för att anpassa produktionen till efterfrågan. För att få åtminstone något mått på exponering använder författarna anställningstid som surrogatmått för exponeringstid, vilket är synnerligen tveksamt givet rörligheten in och ut ur nattarbete.

Det andra problemet som författarna tar upp är att holländska kvinnor arbetar deltid i dubbelt så stor utsträckning som EU-genomsnittet (i Sverige är det 30 procent, enligt SCB). Detta innebär mycket färre nattskift per exponerad individ än i andra EU-studier, och antalet nattpass per tidsenhet förefaller vara avgörande för sambandet med cancer [2]. Tveksamheterna gör att det är svårt att bedöma relevansen av den holländska studien.

Sammanfattningsvis ser det ut som om risken för bröstcancer i samband med nattarbete kan ligga på ungefär en dubblering i gruppen som är exponerad i >15 år, men att kortare exponering (<5 år) knappast kan vara kopplad till någon risk. Och vi behöver förstås större studier med mer detaljerad information om exponering.

Läs mer:
Bröstcancerrisken för nattarbetare är grovt överdriven

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.