För några decennier sedan var det betydligt vanligare än i dag att Svenska ­läkare åkte ut och arbetade med att stärka sjukvården i resurssvaga länder, oftast för organisationer som Afrikagrupperna, Sida och Pingstkyrkan. Med sig hem hade de en ökad förståelse för globala skillnader i hälsa och sjukdom, kunskaper som är alltmer användbara i Sverige i dag i takt med ökat resande och migration. 

Förutom minskad klinisk kompetens kring fattigdomens sjukvård har även förutsättningarna för god forskning inom detta område försämrats sedan Sidas egna forskningsmedel inom global hälsa flyttades till Vetenskapsrådet 2011. Det är nu markant svårare att få anslag, vilket hämmar framgångsrika forskningssamarbeten och återväxten av yngre forskare inom området.

Sverige bidrar i dag med en mycket liten andel personal vid katastrofer och humanitära kriser i resurssvaga länder, både jämfört med andra västländer och fattigare länder. 

Ett aktuellt exempel är ebolautbrottet i Västafrika. I oktober 2014 hade USA och Kuba bidragit med grovt räknat 10 respektive 50 sjukvårdspersonal per miljon invånare. Motsvarande siffra för Sverige var bara en per miljon invånare. 

Sverige är bland de bästa i världen på att donera pengar till olika organisationer och FN-organ, men sämre på att bidra med kompetent personal på plats där de behövs. Som exempel kan nämnas att Sverige i den senaste beräkningen från 2009 stod för hela 17 procent av FN-organet UNAIDS budget, men bara 1 procent av personalen på högre befattningar. 

Intresset bland läkarstudenter är det inget fel på, men bara cirka 1 av 100 utexaminerade läkare reser ut med Läkare utan gränser, den organisation som i dag rekryterar flest läkare i Sverige för internationellt arbete. Dessutom försvinner en majoritet av dessa redan efter det första uppdraget, vilket leder till att unika erfarenheter inte återanvänds i fält. 

Ebolautbrottet är ett tydligt exempel på en kris där efterfrågan på kompetent personal är större än behovet av pengar, och där det varit svårt att hitta erfarna läkare som kan och är villiga att arbeta på plats, även om den situationen nu har ändrats. 

Vad är det som gör att så få svenska ­läkare väljer att åka på fler än ett utlandsuppdrag? För att ta reda på det skickade vi under våren 2014 ut en enkät till alla läkare som gjort minst ett fältuppdrag med Läkare utan gränser sedan organisationen startade sin verksamhet i Sverige 1993 (N = 196). Svarsfrekvensen var 73 procent. 

Majoriteten av de svarande angav att de skulle kunna tänka sig att åka ut på nya uppdrag, men att de inte kunde på grund av familjeskäl (57 procent), svårighet att åka ut så många månader som krävs/svårighet att kombinera med ST (29 procent) eller svårighet att få tjänstledigt (13 procent). Endast 4 procent angav svåra levnadsförhållanden i fält/ekonomiska skäl. 

I enkäten framkom att det finns en utbredd uppfattning bland svenska läkare att högre tjänster inom internationella organisationer som FN, Sida och WHO är omöjliga att få. Men enligt Anders Nordström, Sveriges ambassadör för global hälsa, stämmer inte det. Tvärtom är det oftast få svenska sökande till dessa tjänster. 

Vi tolkar resultaten av enkäten som att intresset är fortsatt stort för global hälsa, men att det mentala klivet från åta­ganden här hemma och ut i världen är stort. Det behöver bli lättare för läkare att komma ut och bidra till de globala medicinska behoven samt skaffa sig erfarenhet från låg- eller medelinkomstland och därefter fortsätta arbeta med globala hälsofrågor inom internationella organisationer, forskning eller utbildning. Vi föreslår därför att  

• ämnet global hälsa införs i den obligatoriska kursplanen för samtliga läkarutbildningar, för att kunna verka i en globaliserad värld, även i Sverige. 

• nya strategiska forskningsmedel med särskilda satsningar på nästa ­generation inom global hälsa avsätts 

• utlandstjänstgöring måste bli enklare att få in som del av den normala verksamheten, liksom att få tjänst­ledighet beviljad 

• utlandstjänstgöring bör bli lättare att räknas som en del av ST, och även in­fogas som exempel i Svenska Läkaresällskapets policy för läkares fortbildning

• fler svenska läkare bör förberedas för och uppmuntras till att söka tjänster inom Sida, samt internationella organisationer som WHO, Världsbanken och FN.

Läkarförbundet har på sin webbplats tips om hur man kan planera in utlandstjänstgöring både i ST och generellt. Centrum för allmänmedicin på Karolinska institutet har en satsning för ST-läkare att göra en tre månaders auskultation inom relevant område i låginkomstländer.  I samband med ebolautbrottet har Sveriges Kommuner och landsting nyligen utkommit med rekommendationer angående tjänst­ledighet för biståndsarbete: »ledighet [bör] beviljas för begränsad tid, upp till tre månader ... «. Detta är steg i rätt riktning, och det är viktigt att implementeringen av detta dokument fortsätter även när ebolautbrottet är under kontroll.

Vi kommer att fortsätta vårt arbete för att underlätta för läkare att komma ut i världen. Den 1 oktober anordnade Läkare utan gränser tillsammans med Svenska Läkaresällskapet ett välbesökt seminarium på temat nästa generations personal inom global hälsa, som delvis kommer att upprepas på Medicinska riksstämman i Stockholm 4–5 december 2014. 

Vi ser också ett stort behov av en webbportal där all information och tips om utlandsarbete samlas  i samarbete mellan läkarorganisationerna, eventuellt samordnad av Svenska Läkaresällskapets kommitté för global hälsa. På alla er som är intresserade av att arbeta inom global hälsa väntar en mängd spännande och givande möjligheter, om ni bara vågar ta steget – framtiden är er!

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.