Vi håller med sir William Osler vad gäller betydelsen av en god anamnes. Vi håller även med Magnus Wijkman vad gäller betydelsen av det mänskliga mötet mellan läkare och patient och läkarens särskilda ställning i detta möte. Vi tror även att de flesta läkare, ifall de tillfrågades, skulle hålla med om båda dessa idéer. Men trots detta finns påtagliga brister i sjukvården vad gäller upptagande av anamnes.
År 2000 konkluderade the National Academy of Sciences i USA: Mellan den sjukvård vi har och den vi skulle kunna ha finns inte endast en glipa, men en avgrund [1].
Nyligen debatterades i Läkartidningen att patientsäkerheten är hotad av diagnostiska misstag i akutsjukvården [2]. Till huvudorsakerna hör systemfaktorer som tidsbrist och kognitiva faktorer, exempelvis bristfällig informationsinhämtning, informationstolkning och kunskap.
Läkaren ska i sin gärning ha patientens hälsa som det främsta målet. Detta innefattar att identifiera och erkänna brister i kvalitet, definiera bidragande faktorer och eftersöka lösningar. Skulle det visa sig att patientinteraktion med ett datorsystem kan förbättra anamnesupptagningen genom att bland annat öka tiden för det verkliga samtalet, och på så sätt bidra till att minska lidande, är vi skyldiga att använda denna teknologi. Vi anser sålunda att metoder, oavsett hur heliga de kan synas vara, måste modifieras eller överges om de inte längre optimerar vårdkvaliteten för patienten.
Vår artikel illustrerar en metod som syftar till att förbättra anamnesupptagning och refererar till de första studierna med evidens för att teknologin kan bidra till förbättrad insamling av information från patienten med potentiell betydelse för sjukvård och forskning [3]. Det behövs betydligt mer rigoröst utförd klinisk forskning för att utröna huruvida datoriserad anamnesupptagning kan förbättra behandlingsresultat och kvalitet i hälso- och sjukvården. Ett sådant forskningsprogram har inletts vid Karolinska institutet.
Vi avser inte att ersätta mötet mellan läkare och patient med ett möte mellan dator och patient. Det senare tar endast hand om den tids- och kunskapsintensiva uppgiften att samla in och organisera information. Genom detta adderas värde i form av frigjord tid för läkare–patientmötet då samtalet kan fokuseras på patientens frågor och vidare handläggning. Den pil i Figur 1 i [3] som Magnus Wijkman hänvisar till skulle ha varit dubbelriktad. Vi ber om ursäkt för detta misstag.
Avslutningsvis tror vi att Osler, om han levt i dag, skulle ligga i framkant av försöken att lösa de problem som beskrivits ovan. Han skulle inse att endast diagnos inte längre är tillräckligt för att bestämma behandling men att patienten skulle kunna bidra med mycket av det som behövs för beslut kring handläggning och att det i dag krävs mer tid och mer kunskap för anamnestagning.
Vidare tror vi att Osler skulle bli överväldigad av den mängd, komplexitet och detaljrikedom i den medicinska kunskapen som krävs vid anamnestagande för att leva upp till kraven i modern sjukvård, och att han skulle nyttja de verktyg som kan förbättra behandling.
Referenser
- Institute of Medicine. Crossing the quality chasm: A new health system for the 21st century. Washington DC: National Academies Press; 2000.
- Dryver E, Johannsson G, Mokhtari A, et al. Checklistor och »crowdsourcing« för ökad patientsäkerhet på akutmottagningen. Läkartidningen. 2014;111:CMDU.
- Zakim D, Alscher DA, Schwab M, et al. Anamnesupptagning via dator kan ge bättre vård och forskning. Läkartidningen. 2014;111:C39A.
Men datoriserade system får inte inskränka på den tid doktorn får med patienten sedan administratören-dataprogrammeraren tror att datorn löst problemen. Ibland döljer sådana formulär väsentlig information därför att datorn inte kan reflektera mänskligt och inte har specialistkompetens inom området.
Vad sådana här hjälpmedel aldrig får bli är verktyg för att dirigera vården och reglera vårdpersonalens arbete.
Och framför allt, datorn kan inte omhänderta, vårda och kommunicera.
