För att bli skicklig måste man träna yrkesskicklighet. Här brister det allvarligt i läkarkåren i dag. Antalet patientkontakter, som är ett mått på yrkesträning, har drastiskt sjunkit, vilket bland annat framkommer i boken »Den sjuka vården 2.0« [1].
Två tidigare ordförande i Läkarförbundet har debatterat frågan om för få patientkontakter. Lars Werkö påpekade tillsammans med Christer Enkvist redan år 2006 att problemet i vården inte var läkarbrist utan att läkarna jobbade för lite [2].
Marie Wedin skrev i tidningen Sjukhusläkaren 2009: »Internationella jämförelser visar att Sverige har en rekordhög läkartäthet med en läkare per 277 invånare. Däremot förefaller vi ha en låg produktivitet med 824 konsultationer per läkare och år medan genomsnittet för hela OECD är 2 511« [3]. Produktiviteten har sedan sjunkit ytterligare. Jag vill påstå att läkarkåren därmed till stora delar får för lite yrkesträning. Kåren, och speciellt en del av sjukhusläkarkåren, är för stor för att garantera skicklighet i yrket. Resultatet blir stor patientrisk.
Detta gäller dock inte inom specialiteten allmänmedicin. Där fattas i dag 1 400 specialister. På 1990-talet var viljeinriktningen inom sjukvårdspolitiken att allmänmedicinen skulle utgöra basen i sjukvården. Så har det inte blivit. Andreas Thörneby och Catarina Canivet kallade i Läkartidningen 16–17/2014 [4] allmänläkaren för »en strykpojke och allt i allo som börjar krokna«. Jag tog själv upp frågan i en motion till Läkarförbundets fullmäktige 2013 (Motion 18, »Visa solidaritet med våra allmänmedicinare«).
Hur blev det så här illa? Förklaringen står att finna i ett olyckligt politiskt beslut i värsta antiintellektuella jantelagsanda som fattades 1970, och som beskrivs i en samling artiklar med huvudrubriken »Historien om sjukronan« i Läkartidningen 50/1996 [5]. Min sammanfattning av artiklarna är att luften gick ur läkarkåren och därmed också ur arbetsmoralen år 1970. Ingen läkare ville arbeta mer än sina kolleger och produktiviteten sjönk till dagens historiskt låga nivåer. Missförhållandet är svårt att reparera, men det går med politiskt goda beslut.
Karin Båtelson konstaterar insiktsfullt i tidningen Sjukhusläkaren (2014) [6]: »I början av karriären kan man som läkare känna tillräcklig tillfredsställelse med feedbacken från patienter men på sikt måste det också vara tydligt från ledningen att engagemang, kunskap och driv lönar sig.«
Det är synd att Karin Båtelson inte hade möjlighet att bemöta Socialdemokraternas socialminister Sven Aspling 1970 då »sjukronan« infördes. Kanske hade vår nuvarande ineffektiva sjukvård sett annorlunda ut med väl yrkestränade, motiverade läkare.
Läkarförbundet blev överkört då. Sverige kommer inte att få en effektiv sjukvård förrän kopplingen mellan prestation och ersättning är återinförd. Viktigt är då att ersättningen går till hela teamet. Det var bristen före »sjukronans« införande. Det fanns spänningar mellan olika yrkeskategorier. Vi läkare måste nu visa solidaritet med sjuksköterskor, medicinska sekreterare, undersköterskor och fysioterapeuter och fördela resurserna inom teamen kring patienterna. Att anslagsfinansiera fungerar inte. Lättja är lätt att gömma i stora anonyma organisationer.
Tre frågor som jag ställt mig sedan 1970 är anledningen till att jag nu engagerar mig politiskt, nämligen: Måste läkarnas arbetsmoral försämras av ett dåligt politiskt beslut? Är vi inte klokare än så? Ska vi inte ställa krav utifrån vår kompetens?
Referenser
- Fölster S, Renstig M, Ohlsson S, et al. Den sjuka vården 2.0 – från nollvision till patientrevolution. Stockholm: Samhällsförlaget; 2014.
- Enkvist C, Werkö L. »Sverige har inte för få läkare«. Dagens Nyheter. DN Debatt. 24 okt 2006.
- Wedin M. Skälet till uppgiftsglidning ska vara förbättrad vårdkvalitet och inte patientfarliga besparingar. Sjukhusläkaren.se. 27 okt 2009.
- Thörneby A, Canivet C. Allmänläkaren – strykpojke och allt i allo som börjar krokna. Läkartidningen. 2014;111:CTD3.
- Historien om »sjukronan«. Läkartidningen. 1996;96(50):5656-8. , 1996;96(50):5658-64 och 1996;96(50):5664-7.
- Båtelson K. Vården behöver ett förlusttak. Sjukhusläkaren.se, 13 okt 2014.
Än så länge är mycket av sjukvården i Sverige tack och lov inte privatiserad utan vi har en månadslön utan krav på att träffa så många patienter som möjligt för att dra in pengar till verksamheten. Detta innebär inte att vi jobbar mindre eller sitter och slöar på jobbet men sjukvården 2015 är organiserad på ett annat sätt än vad den var på 60- och 70-talet. Jag skall försöka ge ett begripligt exempel från min egen verksamhet:
Om 100 av mina patienter skall kontrollera sina blodparametrar under en vecka skulle jag i en gammaldags eller privatiserad sjukvård kalla 20 pat/dag, ta blodprov med snabbsvar som sedan kommenteras av mig vid ett kort personligt besök på mottagningen. Detta är ju väldigt opraktiskt och tidskrävande om än lönsamt. De flesta patienter har en stabil sjukdom som inte kräver någon direkt åtgärd, för vissa kanske medicineringen justeras. Några är litet sjukare och kräver mer insatser av olika slag.
Detta sätt att driva sjukvård är för längesedan bortrationaliserat. Jag får in provsvaren i min dator och gör justeringar av medicinering eller andra åtgärder utan att pat behöver komma på ett besök just då. De som hade störst behov av att träffa mig kommer på läkarbesök - kanske 10 i stället för 100. Jag kan då ägna dessa patienter mer tid och kraft och dessutom hinna med övrigt arbete som ingår för en sjukhusläkare - ronder, konsultationer, möten av olika slag. Jag kan tänka mig att många OECD-länder har kvar ett prestationsbaserat ersättningsystem vilket säkert är en förklaring till skillnaden i antal patientbesök/ läkare men det innebär inte att svensk sjukvård är sämre. Man kan inte använda antal patientbesök som ett mått på effektivitet i dagens sjukvård!
Bäste Håkan Borg, du är helt ute och cyklar! Jag är tacksam att jag inte röstade på folkpartiet i det senaste valet!
Det skulle vara unikt för läkare om inte träningen med att träffa många patienter, skulle resultera i en bättre förmåga att lösa den gåta som varje patient vill ha löst.
Jag var verksam till 2006 och har sett hur alltmer går ut på att tala med datorn, att beställa prover och behandla ett symtom med något preparat. Vi har alltmer blivit förvaltare av kroniska förebyggbara degenerativa åkommor. Förmågan att snabbt se om en patient är sjuk eller bara mår dåligt kan man inte lära sig i broschyrer från läkemedelsföretagen och i böcker.
Det är det som ligger i begreppet läkekonst.
Om med stigande ålder inser man hur lite man ändå begriper av människan och hennes krämpor.
Rimligen blir den som ser många fåglar skickligare på att skilja dem åt.
7-kronan fick också en annan effekt. Incitamentet för klinikchefer att effektivisera verksamheten minskade kraftigt. Varför ska jag driva ett förändringsarbete som gör mig impopulär hos flertalet bland personalen och som medför risk för problem med facket särskilt om förändringarna leder till övertalighet?
Jag tycker att kunskaper flit och engagemang bör löna sig inte bara för läkare.
