Jakob Ratz Endler visar i en krönika i Läkartidningen 47/2014 [1] på ett nyanserat sätt att samtal och interaktion som förmedlas med tolk är förenat med en rad utmaningar för alla inblandade parter. Vid Linköpings universitet bedrivs ett projekt kring tolkade utredningar vid minnesklinik. Utredningarna spelas in med ljud och bild och analyseras grundligt. I vår studie intervjuas läkare, arbetsterapeuter, sjuksköterskor, patienter, anhöriga och tolkar om sina upplevelser av utredningen. 

Som Jakob Ratz Endler beskriver är ovissheten om vad som faktiskt förmedlas till patienten en påtaglig aspekt av det tolkade samtalet för klinikern. Många anser att nyanser saknas och att förtroende och närhet är svårare att bygga upp då ett besök förmedlas med tolk. 

Tolkar i vården har olika utbildning och kvalifikationer. Vilka tolkserviceföretag som används bestäms genom offentlig upphandling, och även om alla företag på marknaden hävdar att de har professionella tolkar säger ordet professionell väldigt lite om tolkens egentliga förmågor.

Att vara väl förberedd är nyckeln till ett gott tolkförmedlat samtal. Med detta menar vi att alla har att vinna på om tolk och kliniskt ansvarig person träffas en stund före ett besök. Detta görs vid vissa kliniker, men inte vid alla, och inte rutinmässigt. 

Kliniker i Sverige har oftast någon form av utbildning i att arbeta med tolk och lär sig sedan fortlöpande i det vardagliga arbetet. Många tror dock på den traditionella bilden av tolken som »en överföringskanal« från ett språk till ett annat. Men så fungerar inte tolkning, och har aldrig gjort. Tolken är precis som övriga närvarande parter i en förmedlad situation föremål för kontextuell påverkan[2, 3]. Om en patient exempelvis är analfabet kan det vara svårt för tolken att förmedla instruktionen »säg så många ord du kan som börjar på bokstaven f« utan att först kanske behöva förklara att det finns en bokstav som heter f. Redan där har en avvikelse från det ursprungliga »yttrandet« skett eftersom tolken uppfattat att patienten inte förstått uppgiften. Det är den typen av förklaringsarbete som ofta utgör den samtalsmassa Jakob Ratz Endler kallar »förstärkning«. 

Förklaringsarbete vid tolkning är ofrånkomlig. Ett förslag är att då och då direkt fråga eller uppmana tolken att återge vad som sagts. Att som klinker vara alert och våga gå in och bryta av om det pågår längre samtalssekvenser som inte översätts är inte fel. Det kan i stället påminna tolken om att så mycket som möjligt faktiskt bör förmedlas, även om tolken själv gör bedömningen att något inte är relevant. Det är dock inte tolkens uppdrag att avgöra vad som är relevant eller inte.

För att underlätta tolkförmedlade samtal inom sjukvården är det bra att kalla in tolken en stund före ett besök och gå igenom vilken slags aktivitet som ska utföras och vilka specifika krav den innebär. Våga också fråga vad tolk och patient/anhörig talar om vid långa sekvenser av tal som inte översätts. Var också observant på hur väl de material som används (till exempel olika test) passar patienten. Ett dåligt anpassat test leder till en svårare arbetssituation, eftersom tolken hamnar i en position som ingen utbildning i världen kan råda bot på.