Trots att det tydligt står i Onödiga gruppens dokument [1, 2] att samtal om fysisk aktivitet tillhör allmänläkarens uppgifter antyder Karin Weman-Josefsson att vi menar det motsatta. Hon har också i ett tidigare inlägg skrivit att det är oetiskt att ifrågasätta FaR [3]. 

De texter Karin Weman-Josefsson hänvisar till grundas inte på interventioner och ger därför inga nya argument för fysisk aktivitet på recept. Kvar står att FaR och liknande modeller inte visat sig ha bättre effekt än de samtal som allmänläkare normalt för med personer med bedömd förhöjd risk [2]. 

Karin Weman-Josefsson vill förankra de motionsstödjande insatserna i självbestämmande- och motivationsteorin. Här håller hon fast vid FaR trots att receptet inte finns med i hennes egen forskning. Recept blir än mer svårförståeligt mot bakgrund av studier gjorda med självbestämmandeteoretisk ansats. Dessa tyder på att en autonomiorientering hos individen, som bejakas av behandlaren, är kopplad till bättre psykisk och fysisk hälsa, och till en livsstil som främjar hälsan [4]. Ett kontrollerande behandlarklimat korrelerar däremot till negativa utfall. 

I FaR-perspektiv passar recept bäst in i det kontrollerande klimatet. En person som redan är motiverad får snarast sin autonomi ifrågasatt av receptet, medan den som inte är motiverad lätt kan känna en otålig förväntan mer än ett förutsättningslöst engagemang [5]. Receptet hänger med som ett manande finger och många allmänläkare känner olust inför det. 

De samband som påvisats i studier med självbestämmandeteoretiska förtecken är fortfarande måttliga [4]. Även Prochaskas stadieteori för beteendeförändring (TTM), med beröring med motiverande samtal (MI), ger begränsade förklaringar; beteendeförändringar kommer inte sällan plötsligt [6] och effekterna av MI är sammantaget ganska små [7, 8]. Den danska filosofen Jane Ege Møller ser framför allt motivationen som ett relationellt begrepp som beror av situationer och social kontext [9].

Allmänläkaren behöver inte låta sig skrämmas av motivationens komplexitet. Relationen till patienten kan rymma det sammansatta utan att behöva abstrahera fram dess smådelar. Det som skapar den rymden i samtalet är engagemanget för patientens integritet och välfärd i ett och samma ögonblick. Det enda misslyckandet i ett sådant samtal är att det som behöver sägas inte blir sagt. Om patienten väljer att säga nej till propåer om fysisk aktivitet är det en framgång för öppenheten, troligen också för autonomin, och det händer att angelägna beslut så småningom mognar.

Läs mer: 
FaR oförtjänt på »onödiga listan« – vad händer nu?