I bland annat Aftonbladet [1] har vi kunnat läsa om en specialistläkare som anonymt på fritiden skrivit rasistiska kommentarer på webbforumet Flashback. Detta föranledde ett etiskt resonemang där de sociala medierna gav sitt homogena svar: Självklart kan man inte vara läkare efter sådana uppdagade fadäser!

Jag ställer den något förenklade och för många ögonbrynshöjande motfrågan: Varför inte?

Frågan kan komma att belysas något vid ett möte med Svenska Läkaresällskapet där man ska ta upp problematiken kring läkare och annan legitimerad personal som dömts för allvarliga brott [2]. Här förhåller jag mig till de moraliska och etiska aspekterna, och inte till eventuella lagbrott.

I mitt perspektiv sätter detta ljus på en djupare och bredare diskussion som sällan helt och hållet analyseras: Vad får en läkare göra på sin fritid utan att förlora jobbet? Vad är etiskt och moraliskt gångbart att tycka eller syssla med? Detta är frågeställningar som ofta kommer på tal, men även lika ofta snabbt slutar med diffusa konstateranden om att exempelvis mördare, nazister och våldtäktsmän inte bör utöva läkaryrket.

Men om man skrapar lite på ytan och frågar sig vilka andra egenskaper man inte får besitta, vilka tidigare handlingar man inte får ha utfört och vilka åsikter man inte får ha blir frågan mycket mer komplex.

Under läkarutbildningens etiska seminarier blir konsensus allt som oftast att en läkare helst ska efterlikna en övermänniska à la Nietzsche för att accepteras som kollega. Åsikter som att man helst inte får vara obes, gärna inte rökare samt knappt ens får ha gått mot röd gubbe blir slentrianmässiga ställningstaganden. Oliktänkande accepteras så klart, men väcker samtidigt frågeställningar hos »kursarna« om var ens egen moral ligger, där deras slutsats nu blir att den måste vara av dubiös natur. För man kan ju inte gå med på en yrkesmångfald även åt det syndiga hållet, om man själv inte är skapt så.

Där används samma logik som skapade åsikterna att en fet läkare aldrig kan ge kost- och fysråd, eller att rökande läkare inte kan fråga om patienternas tobaksvanor på ett adekvat sätt. Jag hoppas att ni ser den röda tråden.

Men varför ska medicinsk personal synas med kraftfullare lupp än städaren, matpersonalen eller teknikern i samma lokal? En kommentar, om än av fruktansvärd natur, skriven på ett »anonymt« forum på kvällen gör väl inte skribenten till en sämre läkare nästa morgon, eller?

Varför kan inte läkare få ha åsikter som alla andra, begå misstag som alla andra och inneha brister som alla andra? Varför kan inte samma mänskliga tolerans som vi förväntas möta våra patienter med även appliceras på oss, så länge vi sköter vårt jobb korrekt? Detta är frågeställningar som sällan skådar dagens ljus på riktigt.

Det är dags att ta sig en funderare: Vilka åsikter får vi ha och uttrycka om hur en kollega ska vara på fritiden, och var ska den faktiska gränsen gå för att få utöva yrket? Vad ska rekommenderas och som konsekvens sedan slaviskt efterlevas? Är det bara lagliga övertramp som kan motivera diskussion kring deslegitimering, eller bör det även implementeras en moralisk standard?

Hur ska, respektive får, en läkare vara som privatperson?

Jag har som utgångspunkt för denna artikel förutsatt att inget lagbrott skett samt att sekretessen aldrig brutits.