Svenska Läkaresällskapets språkkommitté har alltid hävdat språkets betydelse för relationen mellan läkare och patient. Det är ett viktigt behandlingsinstrument. Klagomål från patienter beror ofta på språkliga missförstånd. Ett ohyfsat, oetiskt eller otydligt språkbruk hör inte hemma i god vård.

Därför är Pelle Gustafsons och Michael Wilczeks artikel i Läkartidningen 5/2015 [1] välkommen. Utmärkt är att de slår ned på det ökade missbruket av allt svårbegripligare förkortningar. De avvisar också kraftigt oskicket att reducera patienten till ett tillstånd, där skadan eller sjukdomen personifieras och blir täcknamn för personen. Uttryck liknande appendiciten (eller värre appen) på avdelning 5 bör opereras i dag kallar författarna för avhumaniserande jargong. Meningens subjekt menar de bör vara kvinnan med appendicit på avdelning 5.

Det är lätt att instämma. Men tankegången drar sedan i väg alldeles för långt när den tillämpas på andra ordbildningar. Det visar artikelns inledande fråga: »Epileptiker eller patient med epilepsi?« Författarna menar att den första termen är den opersonliga som bör undvikas. Längre fram för de samma resonemang om diabetiker och reumatiker. Det senare föreslås bli humaniserat till kvinnan med reumatoid artrit

Mot artikelns tes har jag några invändningar. Den viktigaste är att diabetiker och person med diabetes är språkligt helt synonyma. Båda fokuserar på individen. Alla svenskar uppfattar intuitivt det grekiska suffixet -iker som likvärdigt med det svenska person. Det har i långliga tider använts om en rad andra personkategorier än patienter. Läkare kan vara genetiker, somatiker och kliniker. Den som i stället forskar kanske är mer av teoretiker. Alla läkare har högskoleexamen, de är akademiker, några blir ibland politiker. Listan kan bli lång.

Det är inte heller så att suffixet -iker ger personen en outplånlig livslång stämpel. Många astmatiker, anorektiker, hypertoniker och hypokondriker blir helt eller delvis fria från sina besvär. Förståndiga politiker lämnar också helt eller delvis sin sorts besvär och sin titel i tid. Suffixet -iker är inte på något sätt nedlåtande i sig, det motsägs av exemplen ovan.

Språkfrågedatabasen innehåller svar där språkkommitténs inställning har framgått. I maj 2000 kom frågan »Är dyslektiker nedsättande?« Svaret blev självklart nej, med tillägget att personändelsen -iker är praktisk och produktiv, det vill säga den bildar oavbrutet nya sammansättningar. Svaret nämnde samtidigt några ganska sena tillskott som anorektiker, osteoporotiker och migräniker. Det sistnämnda är i dag intaget i den allmänspråkliga Svensk ordbok.

Artikelförfattarna menar (sidan 140) att vi ska använda »benämningar som de förstår och som visar att vi sett människan och inte bara tillståndet eller sjukdomen som de besväras av«. De betraktar som »undantag« patientföreningar som kallar sig Reumatikerförbundet eller Riksföreningen osteoporotiker och fortsätter: »Det är dock skillnad på om patienterna själva väljer en särskild benämning eller om vården gör det.«

Resonemanget är diskutabelt. Det kan gälla rent kränkande omdömen. En kvinna som betecknar sig själv som »gammal käring« förväntar sig knappast samma titulering från omgivningen. Men någon som själv kallar sig psoriatiker eller klaustrofobiker har knappast något emot att vårdpersonalen använder samma term. Det gäller förmodligen generellt, till exempel för ungdomarna i organisationen Unga allergiker.

I flera fall har patientföreningar uttryckt lättnad när de fått klartecken för en ny, neutral personbeteckning. Detta har gällt moderna termer som osteoporotiker, migräniker eller glaukomiker. Den sistnämnda används i dag gärna av Svenska glaukomförbundet. Här var troligen norrmännen först (som i skidspåren). Jag citerar från Norsk glaukomforenings webbplats: »Hvorfor glaukomiker? Jo, fordi vi sammen har lett etter et ord som kan erstatte ’pasient’ når vi ikke er i behandling/kontrollsituasjon.« Motiveringen är intressant. En person med välbehandlad diabetes och fullgod livskvalitet vill hellre vara diabetiker än diabetespatient. Av samma orsak är artikelns inledande fråga »Epileptiker eller patient med epilepsi?« illa vald. Den som med adekvat medicinering är fri eller nästan fri från anfall behöver sällan eller aldrig känna sig som patient.

En sista synpunkt: Produktionen av dessa praktiska nybildningar har inte avstannat. De seglar just nu i medvind, som det vore hopplöst att försöka vända. Icke behövliga termer blåser nog bort av sig själva. Att rakt över rekommendera återhållsamhet eller rent av avhållsamhet från dem vore att göra medicinspråket en otjänst. De är oumbärliga. Dock är måtta och omväxling alltid dygder, så visst kan det vara trevligt att variera X-iker med person, kvinna, man, pojke, flicka med X.

Läs repliken:
Lika är inte alltid samma

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.