Resignerade skildringar har getts i fackpress och massmedier om hur IT-systemen förhindrar rationell sjukvård och försämrar arbetsmiljön [1-3], trots att svenska läkare i slutet av 1960-talet var pionjärer att nyttja datorer [1] och att svensk hälso- och sjukvård har omvittnat god datormognad [4].

Det är glädjande att olika IT-aktörer är eniga om att hälso- och sjukvårdens behov ska styra utveckling och användning av informationssystem [2, 3, 5]. Få debattörer, om ens någon, har fram till Emma Spaks »Signerat« i LT 6/2015 [5] preciserat hur nyttiga IT-system kan införas i hälso- och sjukvården. Det är betydelsefullt att Läkarförbundet via Emma Spak (ordförande i Läkarförbundets råd för läkemedel, IT och medicinteknik) engagerar sig för användarvänliga informationssystem. Emma Spak sammanfattar koncist att det faktiska inflytandet över besluten kring hälso- och sjukvårdens informationssystem kräver långsiktigt engagerade läkare på alla besluts- och verksamhetsområden. Avsaknaden av läkare och medicinska forskare vid utveckling, förvaltning och utvärdering av medicinska informationssystem har förvånat mig under de 25 år som jag arbetat med beslutsstöd för klok läkemedelsbehandling [6].

Fram till nu har IT-stöd i hälso- och sjukvården betraktats som en teknisk fråga, trots att de är centrala vid diagnostik, behandling, prevention och dialog med patienter. IT-funktioner har både regionalt och nationellt byggts upp och letts av administratörer och IT-experter utan medicinsk ledning. Etablerad kunskap om att alla välfungerande informationssystem bygger på behovsanalys, användarstyrd utveckling och ständiga utvärderingar har fallit i glömska [7-9]. Behovsanalyser och utvärderingar har setts som kostnader och sparats in i kalkylerna. Förutom Emma Spaks uppmaning till helhjärtat medicinskt engagemang krävs ytterligare beslut och insatser. Viktigast är:

1. En förordning från Socialstyrelsen om regler för utveckling och skötsel av informationssystem. Denna bör definiera hur nya IT-applikationer ska utvecklas och förvaltas enligt kända principer [7-10], och kombineras med tillsyn av informationssystem och applikationer så att de uppfyller vårdens behov. Grundelementen kan bygga på en skiss om god praxis för beslutsstöd [9].

2. Medicinskt ansvarig redaktör för varje kunskapsdatabas inom hälso- och sjukvården. En kunskapsdatabas innehåller evidensbaserade råd och bedömningar om diagnostik, behandling och prevention och blir kraftfull när den kombineras med patientspecifika uppgifter (beslutsstöd) [4]. Den medicinskt ansvarige och en medicinsk referensgrupp med vetenskaplig och klinisk kompetens ska ansvara för innehåll och regler för hur information ska integreras i olika journalsystem. Det medicinska ansvaret bör beskrivas i den föreslagna förordningen.

3. Offentlig information ska vara öppen och tillgänglig för att främja transparens och insyn enligt PSI-lagen (public sector information). Detta ansvar definieras lämpligen i regeringens regleringsbrev för varje nationell myndighet. Då kan produktresuméer från Läkemedelsverket och nationella riktlinjer från Socialstyrelsen snabbt och enkelt bli tillgängliga i klinisk praxis. I dag drunknar viktig medicinsk kunskap i långa textdokument [4]. Öppna programvaror minskar IT-kostnaderna och ger snabba och flexibla lösningar när experter över hela världen skärskådar och förbättrar programvarorna [11].

4. Utbildning och forskning kring medicinska informationssystem och beslutsstöd behöver stärkas inom akademin. Vetenskapsrådet har finansierat uppbyggnad av sjukdomsinriktade databaser där informationen är fritt  tillgänglig (och använder öppna källkoder). Sådan information och infrastruktur bör nyttjas av hälso- och sjukvården.

5. Fond för att utveckla och underhålla kunskapsdatabaser för vården och för patienter. Flera kunskapsdatabaser har byggts upp av entusiaster men har svårt med långsiktig finansiering. SBU och Svenska Läkaresällskapet kan tillsammans med akademin få i uppdrag att ansvara för en statlig satsning på kunskapsstöd [4]. Fonden bör finansiera medverkan av medicinare, annan hälso- och sjukvårdspersonal och tekniker vid nyutveckling av beslutstöd, samt (ekonomiskt) stimulera företag att utveckla innovativa tekniska lösningar för att sprida information.

Vi bör följa Emma Spaks förslag och engagera oss för framtidens innovativa informationssystem. Utveckling och förvaltning bör ledas från universitetssjukhusen i stället för av statliga verk och myndigheter med svag professionell förankring inom hälso- och sjukvården och akademin.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.