»Ompröva diagnostik och behandlingsupplägg vid ADHD«, skrev Lars Jacobsson och Bruno Hägglöf i LT 9/2015 [1]. Författarna anser att missbruksrisken med centralstimulantia är otillräckligt utredd, att man bör se över och korta ner den diagnostiska processen, att diagnosen bör omfatta förekomst av samsjuklighet, att en omfattande utredning kan vara motiverad för barn och ungdomar då de utvecklas hela tiden och att praxis med diagnostiken skild från behandlingen bör omprövas. 

Det är bara att hålla med. Det har från barnläkare, barnneurologer, barnpsykiatrer, skolläkare och psykologer framhållits att sjukvården avseende barn och ungdomar med utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar ofta är felorganiserad och att utredning och behandling måste hållas ihop. Det krävs en bred kunskap om samsjuklighet, barns och ungdomars neurologiska mognad och utveckling och symtom vid funktionsnedsättningar. 

Christopher Gillbergs artiklar om ESSENCE är i detta sammanhang klargörande [2, 3]. När utredning och behandling är aktuellt i unga år behövs medverkan från både barnmedicin och barnpsykiatri. Ett utvecklingsneurologiskt perspektiv är nödvändigt tillsammans med en ­förståelse av hur olika neurologiskt betingade funktionsnedsättningar kommer till uttryck i olika åldrar. 

ADHD är en funktionsnedsättning som innefattar stora brister i exekutiva funktioner, där belöningssystemet spelar en viktig roll. Inte sällan finns samtidigt även motoriska och/eller intellektuella svårigheter och/eller nedsättning i social kompetens. Det utredande och behandlande teamet måste kunna värdera ADHD och behandling relativt andra diagnoser som diabetes, blodtrycksförhöjning, fetma/övervikt, epilepsi, cerebral pares, tillväxthämning med flera klassiska barnmedicinska/barnneurologiska tillstånd, och motsvarande klassiska barnpsykiatriska tillstånd som depression, trots, uppförandeproblematik och tvång (för att nämna några).

Angående missbruksrisken [4] är det värt att hålla i minnet att man räknar med att cirka 10 procent av den vuxna populationen missbrukar alkohol och att obehandlad ADHD medför ökad risk för missbruk och kriminalitet. Frågeställningen ökad missbruksrisk vid behandling med centralstimulantia i unga år har studerats, men någon ökad risk har inte rapporterats. Däremot har detta sannolikt inte belysts tillräckligt hos vuxna som utreds och behandlas med centralstimulantia.

Patienter med ADHD-symtom som remitterats till sjukvården ska primärt handläggas och bedömas av läkare som har samarbete med psykolog och pedagog. För vissa patienter kan även bedömning av fysioterapeut, arbetsterapeut och logoped behövas. Sjuksköterskor och kuratorer är nödvändiga i uppföljningen. Remisserna ska inte styras mellan »stuprören« av administrativa, budgetorienterade, organisationsavgränsande regler, det vill säga: bort med stuprören och fram för uppdaterad medicinsk kunskap i första sjukvårdsledet.

Fortfarande sker omorganisationer i Sverige som bortser från medicinska fakta och föga gagnar patienterna, dessutom till stora kostnader. Det var passande att Lars Jacobssons och Bruno Hägglöfs inlägg följdes av ett Apropå! av Jörgen Rutegård, som gör en allmän reflexion där han påpekar att professionen tvingats bort och/eller abdikerat från påverkansmöjlighet över sjukvårdsstruktur och arbetsformer. Han fortsätter: »Landsting och regioner har inte klarat sitt uppdrag. Därmed måste överordnade myndigheter gå in.«