I januari 2015 infördes en ändring i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård (SOSFS 2008:18) gällande när tidpunkten för »24-timmarsregeln« ska börja räknas inför intagsbeslut enligt 6 b § i lag om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Numera ska ankomsttiden vara startpunkten för nedräkningen av de 24 timmarna, oavsett om en patient anländer med eller utan vårdintyg till vårdinrättningen.

Ur strikt juridisk synvinkel är rättelsen logisk, eftersom den stämmer bättre med lagens förarbete, men från rättssäkerhets- och kliniskt perspektiv är den ologisk och saknar verklighetsförankring. Socialstyrelsen tycks förutsätta att alla vårdinrättningar i landet registrerar ankomsttid för alla patienter. Så är inte fallet.

I meddelandet om »rättelsen« [1] skriver Socialstyrelsen att myndigheten fått kännedom om att domare i förvaltningsrätterna tolkar tidsfristen i 24-timmarsregeln olika. Utifrån de mer än tio år jag varit förordnad sakkunnig i tvångspsykiatriska mål i förvaltningsdomstolen är min erfarenhet att rätten utgår från tidpunkten för kvarhållningsbeslut. Detta är logiskt, rättssäkert och lättkontrollerat, då denna tidpunkt dokumenteras i en så kallad beslutsblankett, men förutsätter att det finns ett befintligt vårdintyg. Kvarhållningsbeslutet blir då startpunkten för »tvång« inom vården även om själva tvångsvården i lagens mening börjar först efter ett fattat intagsbeslut (LPT 6 b §).

Är vårdintyget korrekt utfärdat (på rätt blankett) och inte för gammalt bör kvarhållningsbeslut alltid fattas efter granskning på vårdinrättningen. Argumentet för detta är att om villkoren i lagen (LPT 3 § 1:a och 2:a stycket) är uppfyllda bör också grund för kvarhållningsbeslut föreligga. Som kursutvecklare och kursgivare (SK-kurs, »psykiatrisk juridik« i METIS-formatet) ser jag att det finns stora variationer över landet i hur LPT tillämpas avseende både kvarhållningsbeslut, vad som menas med en vårdinrättning och hur man tillämpar 24-timmarsregeln.

Om vi antar att alla vårdinrättningar registrerar ankomsttid, att väntetiden på en akutmottagning är 4–6 timmar (inte ovanligt på större sjukhus) och att undersökning/bedömning tar 45 minuter upp till en timme (längre om vårdintyg ska skrivas) kan 8–9 av de 24 timmarna ha gått redan innan patienten kommit till en vårdavdelning (i Stockholm ska ofta transporttid mellan olika vårdinrättningar läggas till). Då återstår inte mycket tid till att hämta in kompletterande information och tillgodose basala behov (vila, mat, frivillig vid behovsmedicinering etc) för att få patienten i bästa möjliga skick och ge psykiatern bästa möjliga beslutsunderlag inför den viktiga prövningen om intagsbeslutet.

Jag har tidigare skrivit om vikten av att utnyttja de 24 timmarna optimalt ur rättssäkerhetssynpunkt [2]. Man kan undra om detta exempel på konkret bokstavstolkning av lagar och deras förarbeten, utan klinisk verklighetsanpassning, är ett resultat av brist på undervisning i rättstillämpningens humanistiska och etiska konsekvenser i den svenska juristutbildningen.