Lena Marions och Stefan Johansson argumenterar i en artikel i Läkartidningen [1] för ett gott tvärprofessionellt samarbete mellan barnmorskor och barn- och förlossningsläkare som den sannolikt viktigaste förutsättningen för patientsäker förlossnings- och neonatalvård.  

Marions och Johansson sammanfattar lärdomarna av en vårdskandal i Storbritannien som skapat diskussioner om såväl fosterövervakning som strukturella problem. De menar att några av dessa problem inte torde vara lika utbredda i Sverige, men att frågan är värd att ta på allvar. Vi håller med, men mot bakgrund av debatten om den ansträngda förlossningsvården i Sverige är det troligt att vi inte har tillräcklig kunskap om utbredningen här.

Även i svensk förlossningssjukvård finns tydliga hierarkiska och professionella maktstrukturer, som i en akut eskalerande förlossningssituation kan få oönskade utfall [2]. Ett till synes enkelt beslut som att kalla på hjälp är i själva verket en del av ett sådant komplext spel av maktrelationer [3]. 

Förlossningssjukvård handlar om att koordinera en komplex och dynamisk organisation, där teamet byggs och förändras allt eftersom den kliniska situationen eskalerar. Tillsammans med Vrinnevisjukhuset i Norrköping har vi utvecklat ett utbildningssystem som överför metoder och erfarenheter från flyget och sjöfarten till förhållanden i svensk sjukvård. 

Systemet (Health care resource management) tränar personal som kan beröras av en akut förlossningssituation. Under ledning av egna handledare får personal från olika hierarkiska nivåer och professioner under drygt två dagar arbeta med begrepp som mänskliga styrkor och svagheter, felhandlingar, kommunikation, beslutsfattande, yrkeskultur och rättvisa. 

Syftet är att skapa en miljö där ödmjukhet och förståelse för varandras arbete och perspektiv kan utvecklas, såväl i den akuta händelsen som i den dagliga driften, något som vi behöver arbeta med systematiskt.