I Läkartidningen nr 9/2015 framgår att allmänläkaren, enligt distriktsläkarföreningen, blivit något av en »curlingläkare«, medan Jörgen Rutegård några sidor tidigare i samma tidning alarmerades över krisen inom svensk sjukvård. Eric Ronge inkom med en dystopisk vision och insikter angående vården av patienter med Ehler-Danlos Syndrom (EDS) i Läkartidningen nr 13/2015.
Särskilt den sistnämnda artikeln angående EDS väcker tankar. De intressanta slutledningarna om framtida arbetsfördelning angående denna förvisso svåra och oöverskådliga diagnos – där kriterier saknas eller omarbetas, godtycke råder beträffande diagnostiken och där ingen vill konkretisera problemen och ännu mindre ta hand om patienterna – inger missmod. Eric Ronges beskrivning är sorgligt negativ – specialisternas omhändertagande av denna grupp utmålas som svagt och nästintill självutplånande, och slutsatsen blir att »ortopeder och neurologer är alltför fokuserade på sina respektive områden …«, »smärtläkare är inte särskilt benägna att acceptera …«, »reumatologer sysslar med inflammatoriska ledsjukdomar och tar i princip avstånd …«, »genetiker är inget alternativ … saknas genetiska metoder …«. I slutändan nämns primärvården, men där finns det ju risk för »både över- och underdiagnostik«. Kanske kan allmänläkarna förstå dessa patienter, men diagnostiken är det si och så med, tacknämligt beaktat att inga diagnostiska kriterier finns.
Artikeln om EDS belyser tydligt den sårbara specialist-akilleshälen med utomordentlig nakenhet. Det är uppenbart att de multisjuka patienterna inte tas väl om hand och patienter med flera diagnoser, eller diagnoser »som inte finns«, hamnar på obestånd i den medicinska och särskilt den specialiserade världen. EDS är ju bara en av alla dessa diagnoser, som med stor emfas och förtroende gärna överlåts av specialistläkarna till primärvårdsläkarna. Diagnosmängden ter sig nuförtiden som en mäktig flod av data och nummer. Arbetet med vissa patienter hamnar liksom gott kaffe som filtrerats fram ur ett diagnostiskt melittafilter i allmänläkarens kopp, på rekommendation, önskemål eller order från sjukhusläkarna.
Senaste åren har läkarna inom primärvården haft glädjen att få massor med erbjudanden från våra sjukhuskollegor, angående alla möjliga grupper av patienter som verkligen passar in hos allmänläkaren – denna klinikens lokalvårdare, dansanta artist, holistiker med human helhetssyn, filosof, nästan homeopat, trollkarl (eller trollkärring) och arbetshäst av Ardennerformat. Det finns ingen ände på berömmande ord om klokhet, klappar på ryggen, tilltro till primärvårdsläkaren, hejarop och tillika blickar von oben, där man med varm hand överlåter, eller kanske snarare nådigt tillåter husläkaren att ta sig an vissa patientgrupper som inte riktigt passar in i specialistsystemet.
Vi ombeds att värdigt, distinkt, elegant och snabbt ta hand om elallergiker, whiplashpatienter, människor med långvarig smärta, IBS, kroniska prostatiter, trötthetssyndrom, utmattade tonåringar, mjukdelsreumatiker, ångestneurotiker, depressioner, utbrända, långvariga borreliasyndrom, PTSS, håravfall, impotens, sexuellt dysfunktionella, D-vitaminbristpatienter, relationsproblematiker, missbrukare av alkohol och droger, självutnämnda gluten- och laktosintoleranta, magshuntopererade som återfallit i fetma, tyreoideainsufficienta och lidande medmänniskor med Morgellons syndrom. Icke att förglömma är individer med sömnproblematik, sorger och bedrövelser, existentiell vilsenhet, arbetsrelaterad vantrivsel, ADHD och överaktivitet.
Dessutom ska vi vid varje besök på ett positivt och icke kränkande sätt ta reda på om patienterna joggar ett antal gånger per dag, äter ekologiska morötter, undviker fisk från Östersjön och inte vräker i sig chips och sockerdricka. Framför allt det sistnämnda ska noga dokumenteras och klargöras, för att vårt arbete ska uppfattas som seriöst och statistiskt bedömbart.
Vad är då problemet och varför kastar sig inte allmänläkarna med hoppsasteg och glädjetjut över denna arbetsbörda? Det är inte svårt att förklara varför ca 1 000 välutbildade svenska allmänläkare jobbar i Norge och lika många fyller igen luckorna hos landstingen som stafettläkare.
Anledningen till denna braindrain är bristande holistisk syn hos arbetsgivaren landstingen, begränsade vidareutbildningsmöjligheter, dåligt chefskap, osannolikt rörig organisation, inskränkt och blodfattigt samarbete mellan sjukhus och primärvård och avsaknad av insyn om nödvändigheten av samarbete mellan alla parter för patientens bästa.
Ärligt talat – pratet om primärvårdens utbyggnad har pågått i alla år som jag varit verksam och lika ärligt talat måste det sägas att man hittills misslyckats totalt.
Låt oss vända på kikaren och se det ur ett omvänt perspektiv. Allmänläkarna överlåter med varm hand alla ovan nämnda patientgrupper med tillägg av ytterligare ett antal till specialisterna – i alla fall tills vi fått en rimlig bedömning, diagnostik, en samlad bild och utredning på högsta professionella nivå, specialisterna emellan och helst i samråd med allmänläkarna som konsulter.
Dessutom undanber vi oss stolliga omorganisationer, administrativa megafonmonologer och teknokratiska termer som »produktion, division, arbete på golvet, patientflöde, äga processen, rationalisering och bemötande av ålderspyramider«.
Efter 33 års arbete så kan jag nu faktiskt inte annat än humoristiskt och godmodigt skratta högt åt de totala organisatoriska misslyckanden på flera plan som följt min kliniska karriär under vilken jag hittills (lågt räknat) träffat mer än 220 000 patienter.
Anmärkningsvärt nog älskar jag mitt jobb fortfarande. Jag har mottagning varje arbetsdag och jag har aldrig haft arbetsångest. Det är ett mysterium i sig – jag kanske bör uppsöka en specialist …
