Som gammal doktor, mestadels öron-, näs- och hals­lä­kare, har jag arbetat från Kiruna i norr till Ystad i söder. Att möta personer med näsblödning är inte ovanligt, dag som natt. På många håll finns ÖNH-läkare som är särskilt lämpade att ta sig an personer som blöder från näsan. ÖNH-läkare finns dock inte på alla ställen, eller alltid till hands på natten. Därför har det funnits andra läkare som inte ifrågasatt att man ska hjälpa dessa patienter.

I flertalet fall blöder patienten från den främre delen av näsan, och blödningskällan kan avslöjas vid inspektion.
I dessa fall finns enkla metoder att stilla blödningen, och jag tror nog att det finns både kunskap och erfarenhet på vårdcentraler och akutmottagningar om detta.

Ibland blöder det dock från bakre delen av näsan, och blödningskällan är inte synlig. Då får man ta till metoder för att tamponera näsan. Med åren har det utvecklats flera nästamponader, exempelvis EpiStat och RapidRhino, som är ganska enkla att applicera och relativt bekväma för patienten jämfört med gamla tiders packning i näsa–epi­farynx. Jag har ändå på se­nare år upplevt en förvånande oförmåga vad gäller att ta hand om näsblod.

Jag har i flera år periodvis ­arbetat i ett landsting norrut i landet. Nyligen fick jag under en arbetsvecka en förfrågan från akutmottagningen angående en patient som kom från en vårdcentral. Man hade där tamponerat (Rapid­Rhino) ­patientens näsblödning eftersom den bedömts komma från bakre delen av näsan.

Blödningen hade avstannat men eftersom patienten bodde några mil från sjukhuset bedömde man på vårdcentralen att patienten inte borde åka hem utan erbjudas en vårdplats. Mitt svar som dagar­betande ÖNH-läkare var att personen borde få stanna kvar över natten, och jag ­erbjöd mig att hjälpa till med att avlägsna tamponad­en nästa dag.

På akutmottagningen ­nöjde man sig inte med detta utan beställde ambulans för transport till regionsjukhuset 12 mil bort. Där vägrade dock ansvarig personal att ta en ambulans i anspråk för en sådan transport. Valet blev i stället att beställa ambulanshelikopter. 

Patienten fördes alltså med helikopter till regionsjuk­huset, där han (utan läkarundersökning) direkt fördes till lättvårdsavdelning för sängplats under natten. Hur hemtransporten ordnades känner jag inte till.

Jag har i minnet en annan episod från samma plats. Den gången tittade jag på en måndag till en gammal man som var inlagd på medicinavdelning. Mannen hade under helgen blött från näsan och fått en tamponad (RapidRhino), men bedömdes inte ha fått en fullständig blodstillning.

I det fallet beställdes också helikoptertransport till re­gionsjukuset. Vid framkosten förelåg ingen blödning och patienten sändes direkt tillbaks med helikoptern. Jag fann på måndagen inget av­vikande vid undersökningen (och på min fråga om helikopterresan varit intressant svarade patienten nej).

Det är anmärkningsvärt att man i denna region inte anser sig ha ansvar för att ta hand om personer som söker för näsblödning på sjukhus. På det sjukhus där jag tjänstgjort, liksom på ett annat sjukhus i området, menar akutläkarna att ansvaret inte ligger på dem. Finns det en allmänläkare på plats anses denna ha kompetens att behandla patienten.

Jag har flera gånger under dagtid tagit hand om patienter med näsblödning (som ibland fått tamponering) och har då inte fått acceptans för att patienten ska få sängplats över natten. (Det har då oftast löst sig genom att intensivvården ställt en sängplats till förfogande.)

Näsblödning ska väl nästan alla läkare kunna hantera? Jag är särskilt förvånad över att jourläkare på akutmottagningar anser att de inte ska ta hand om patienter med näsblod! Man kanske ska se det som en utbildningsfråga? Finns samma mönster i andra landsdelar?