Staffan Bergström och P C Jersild pläderar i Läkartidningen för att patienter i terminalt skede av en dödlig sjukdom ska ges möjlighet att avsluta sitt liv, och förespråkar en utredning om att införa legitima möjligheter till läkarassisterat självvalt livsslut.
Jag delar uppfattningen att vi bör ha en rätt och en möjlighet att i slutstadiet av en dödlig sjukdom kunna få hjälp att avsluta livet innan lidandet blir alltför kvalfullt. En begäran om detta förutsätter dock ett välgrundat och genomtänkt ställningstagande av en mentalt frisk och beslutskapabel patient.
Men nu är ju verkligheten inte alltid sådan att förmågan att fatta beslut är intakt i livets slutskede. Vi som ännu är friska vet ju inte vad som väntar och om vi alls har förmågan att uttrycka önskemål eller fatta några beslut den dag det kan bli aktuellt.
Om jag, liksom min far, skulle drabbas av en cerebral katastrof som precis som i hans fall slår ut merparten
av mina själsförmögenheter, men inte mina vitala funktioner, skulle jag inte vilja dela hans öde och framleva mitt sista år i livet utslagen och närmast okontaktbar på en långvårdsinrättning.
Inte heller skulle jag om jag drabbas av en demenssjukdom vilja leva ett obegränsat antal år på institution, utan föredra att få avsluta livet innan det totala mörkret sänkt sig. Jag skulle förmoda att väldigt många människor känner på samma sätt.
Med detta sagt vill jag plädera för att den utredning kring självvalt livsslut som Staffan Bergström och P C Jersild föreslår också utreder eventuella möjligheter för alla medborgare att genom ett så kallat livstestamente kunna uttrycka och låta dokumentera sin inställning, och att ge sådana testamenten en juridiskt bindande karaktär.
Det är kanske inte att förvänta att aktiv dödshjälp skulle kunna legaliseras i dylika fall, men en önskan om avstående från alla former av livsförlängande behandlingsinsatser såsom näringsdropp, antibiotika med mera borde åtminstone kunna respekteras.
