Såväl läkares som farmaceuters arbetssituation påverkas av regelverket kring läkemedelsförskrivning. Förpackningsstorlek och antal uttag styrs av läkemedelsförmånen och kan inte påverkas av läkaren annat än i det fåtal fall då det finns medicinska skäl att begränsa mängd och ange minsta expeditionsintervall. Vid läkemedel som kan bytas ut på apotek måste läkaren ange handelsnamn trots att detta med stor sannolikhet inte är den vara farmaceuten kan expediera. Omkring hälften av alla »klick« som läkaren gör vid en vanlig receptförskrivning är därför helt onödiga.

När det gäller läkemedel som är utbytbara behöver läkaren för de flesta patienter bara tala om vilken substans hon eller han ska ha samt vilken beredningsform, styrka och dos som avses och för vilken tidsperiod (ofta ett år) läkaren tar medicinskt ansvar för behandlingen. Ibland är det enklare och säkrare att använda ett handelsnamn, exempelvis för kombinationstabletter och p-piller. Detta gäller också för många läkemedel som inte är utbytbara på apotek. I sådana fall ska läkaren naturligtvis använda handelsnamnet. 

Den förskrivande läkaren påtvingas alltså onödiga arbetsmoment, men receptens utformning skapar också frustration hos den farmaceut (receptarie eller apotekare) som ska expediera dem. Mycket kan hända från det att receptet skrivs ut. Det kan ibland gå upp till ett år innan det expedieras en sista gång. Läkemedlet kan ha avregistrerats, och förmånsregler och regler om utbyte kan ha förändrats. Patienten kan tillfälligt ha behov av en större mängd (till exempel vid utlandsvistelse) eller att ha läkemedlet tillgängligt på två platser. Små förändringar kan göra att patienten kan ha svårt att öppna förpackningen eller svälja läkemedlet och leveranser från grossist eller tilllgängligheten på det lokala apoteket kan kräva anpassning etc.

Farmaceuten måste ofta ta ställning till om giltiga recept verkligen ska expedieras, om exempelvis något av läkemedlen som patienten har på recept har satts ut eller om patienten fått ändrad dos utan att receptet makulerats. Farmaceuten har inte heller information om huruvida förskrivande läkare känner till möjliga interaktioner eller har kännedom om vilka andra läkemedel patienten har recept på.

Detta arbetssätt är inte en följd av en genomtänkt överenskommelse mellan läkare och farmaceuter kring hur vi vill, kan och bör arbeta. Läkemedelsprocessen är i stället låst utifrån ett e-receptformat som kräver att läkaren väljer en specifik vara, det vill säga anger handelsnamn, beredningsform, styrka och förpackningsstorlek. Varans så kallade NPL-pack-ID kan därmed skickas till eHälsomyndigheten och vidare till apotek. Detta gäller även när läkaren bara vill förskriva ett läkemedel ur en utbytesgrupp.

E-receptformatet tvingar förskrivaren att välja en specifik vara för ett visst expeditionsintervall trots att läkaren vet att det inte är den varan som kommer att expedieras på apoteket. E-receptformatet låser också farmaceuten. Även om han eller hon kan göra små förändringar i till exempel förpackningsstorlek är möjligheten att lösa praktiska problem vid expedieringen utan att kontakta förskrivaren starkt begränsad.

Över 100 miljoner receptexpeditioner om året (motsvarande knappt 50 miljoner utksrivna recept) är definierade utifrån en teknisk standard och inte utifrån hur berörda yrkesgrupper vill arbeta och samverka, vilket borde vara naturligt. Utgångspunkten när man bygger en teknisk standard bör vara att endast den information som behövs – varken mer eller mindre – bör skickas från förskrivare till farmaceut för att en expedition på apotek ska genomföras säkert och på bästa sätt för patienten.

Vi anser att:

  • läkare bör kunna bestämma att patienten ska ha »tablett atorvastatin 40 mg, 1 gång om dagen mot höga blodfetter« och att »läkaren tar ansvar för detta under ett år« (alternativt använda handelsnamn om det är enklare och bättre) – punkt slut.
  • farmaceuter på bästa sätt bör kunna lösa expeditionen tillsammans med patienten genom att ha direkt tillgång till möjliga alternativ utifrån läkemedelsförmånsreglerna och Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets föreskrifter.
  • läkare och farmaceuter bör kunna diskutera vilken annan information – utöver e-receptet – vi med patientens tillstånd behöver dela mellan förskrivare och expedierande farmaceut för att göra det enklare att utföra vårt arbete på ett för patienten säkrare sätt.

En viktig sak är att ifrågasätta varför e-receptformatet (som det är utformat i dag) tillåts styra arbetssättet så hårt för läkare och farmaceuter. Borde det inte vara tvärtom?

Om vi inom hälso- och sjukvården respektive apoteksverksamheten vill ha inflytande över hur vi ska ordinera läkemedel i öppen vård måste vi ta kommandot och beskriva hur vi kan arbeta smartare och säkrare. Dagens tekniska standard, eller för den delen dagens regelverk, bör inte få sätta gränser för en diskussion om framtidens arbetssätt. Detta är en diskussion som är alltför viktig för att överlåta till andra.