Svenska registret för kateterablation är ett rikstäckande kardiologiskt kvalitetsregister som följer ingrepp mot hjärtarytmier. Det drivs med årliga anslag från Sveriges Kommuner och landsting (SKL). Jag var under åtta år registerhållare vid sidan om mitt kliniska arbete. Jag avsade mig uppdraget i våras. Bakgrunden kan vara av intresse i debatten kring kvalitetsregister.

Ablationsregistret producerar årsrapporter som kartlägger den svenska verksamheten och utgör referensen för området [1]. Vikten av dessa data är uppenbar. Den årliga kostnaden för registret är ungefär 900 000 kronor. De direkta kostnaderna för kateterablationer var under 2014 cirka 400 000 000 kronor. Registret är källan till denna och många andra uppgifter om verksamheten; något alternativ finns inte.

Som registerhållare måste man hantera tre fokusområden med många konflikter: 1) det inre styrgruppsarbetet, 2) SKL som motpart och 3) kompetenscentrum som motpart. Styrgruppen består av landets expertis, två representanter med tydlig professionell legitimitet från varje centrum. Styrgruppsarbetet fungerar. Stadga finns, styrgruppsmöten protokollförs. Gruppens oväld grundas på en jämvikt mellan legitima krafter.

Enligt SKL har registret hög relevans. Registret tilldelades 2015 anslag på 900 000 kronor. Hela anslaget var dock villkorat till förändringar i styrgruppen med avseende på »tvärprofessionalitet och patientrepresentation«. Registret motiverade alltså trots årsrapporter och relevans i sig inte ett bidrag. Maktspråket skär sig mot SKL:s offentligt framförda inställning: »Vi måste åtminstone kunna diskutera med varandra.«

Styrgruppen är proportionerligt uppbyggd av landets experter. Att utifrån tvinga in någon på bas av yrket är en symbolhandling med tveksam legitimitet. Lika svårt är det att motivera platsen för »en typisk patient«. Kraven från SKL förskjuter registerarbetets inriktning och styrgruppens balans, det går inte att segla ifrån detta genom korrekta formuleringar kring det vällovliga syftet. Motvilligt gjorde jag ändå ett försök att möta kraven. Vissa frågor krävde då svar. Är en bioanalytiker en godkänd breddning av styrgruppen? Hur löses patientanknytningen?

Kateterablation är oftast ett engångsingrepp. Det finns ingen beständig grupp patienter. Representationen blir därmed mycket indirekt. Jag irrade under några månader runt på SKL med mina frågor. Från en kollega på registerkansliet fick jag ett informellt besked: »… utgå ifrån att det inte finns några detaljerade krav om exakt HUR breddning av styrgruppen avseende multiprofessionalitet och patientmedverkan ska ske, däremot ATT dessa frågor tillgodoses«. Jag argumenterade kring styrgruppens legitimitet. Ska styrgruppen bli ett utskott som omsätter direktiv? Kollegan fann diskussionen meningslös.

Men då det gäller 900 000 kronor och en framtvingad förändring av styrgruppen är det orimligt att inte få ett formellt besked. Efter ytterligare några veckor med brev till SKL och en patientförening beslöt jag mig för att inte stå till förfogande.

De svenska registren har byggts upp inifrån verksamheterna. Alla vill bevara systemet med engagerade läkare. I praktiken kräver dock SKL in uppgifter och delar ut krav. Register tvingas mot förändrad inriktning och det väsentliga marginaliseras genom undanträngning. Om min beskrivning återspeglar en mer allmän uppfattning står området inför problem.

Ett register kan ju välja sin väg oberoende av SKL. Men SKL idkar inte välgörenhet, statens pengar är inte en gåva och att vara registerhållare är inte en hobby. Det krävs en motpart med klart ansvar och transparent hantering. SKL har en myndighetsliknande funktion, men är ingen myndighet. Hanteringen av ablationsregistrets anslag förmedlar bilden av ekonomisk makt, osäker kompetens och demokratiskt underskott.

På IT-sidan råder en oligopolsituation utan verklig konkurrens och med fara för inlåsning av data. Min erfarenhet utgörs av tre års datautveckling med upprepade brutna deadlines och en utvecklingskostnad på 1,5 miljoner kronor. Motparten är vänlig, men resultatet är fortfarande inte ett gott alternativ till våra gamla system. Den dyrbara datautvecklingen har varit kantad av haverier. Förutsättningar för att bygga smidiga lösningar finns på den öppna marknaden men registren måste ta hänsyn till de känsliga uppgifter som lagras.

Anslagstilldelningen bör styras bort från SKL. Tekniskt kan man nå större utvecklingsfrihet genom ett nationellt datavalv: En enkel databas som lagrar personnummer och ett unikt nummer (UUID). Databasen tillåter öppet uppslag av UUID, kön, ålder och hemvist. Enskilda register kan då hämta anonyma data för patienter som följs någonstans i landet och utvärdera behandlingar utan att identiteten är känd. Det skulle förenkla kommersiell utveckling av IT-lösningar utan att äventyra patientintegriteten. Datavalvet kunde placeras på Socialstyrelsen som ju redan har nationella patientdatasystem.

Läs repliken:
SKL styr inte satsningen på kvalitetsregistren

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.