Aldrig tidigare har Sverige på kort tid tagit emot så många människor på flykt, som mest upp till 9 000 personer per vecka [1], vilket motsvarar folkvandringar vid större humanitära kriser som under svälten och kriget i Somalia 2011. I en population på flykt är de yngsta barnen mest sårbara för infektioner och brist på näringsämnen. Ideella föreningar, stiftelser, frivilligorganisationer och statliga aktörer jobbar hårt för att möta barnens hälsobehov, men frågan är om det är tillräckligt.

En förutsättning för effektiva hälsoinsatser vid stora flyktingströmmar är ett tydligt ledarskap och koordinerad samverkan mellan olika aktörer [2] Med ett starkt styrorgan kan en tidig behovsanalys genomföras och utgöra grund för det fortsatta arbetet. Baserat på behoven kan strategier utvecklas, hälsopolicy anpassas, och hälsoarbetet kontinuerligt utvärderas. Den humanitära världens främsta referens är »The Sphere Handbook« [3]. Den tillhandahåller minimistandarder och ramverk för hälsoinsatser i humanitär kontext. Enligt Sphere utgör ledarskap, koordination samt behovsanalys grunderna för ett effektivt hälsosystem.

Dessa riktlinjer är långt ifrån främmande för oss. Tvärtom är Sverige ledande internationell förespråkare av en koordinerad och behovsbaserad humanitär respons, vilket tydligt framgår av Sidas strategidokument [4]. På global nivå har det sedan 2006 satsats stora resurser på en humanitär reform som syftar till ökad koordination, ledarskap och respons i humanitära sammanhang. Sverige har genom Sida varit drivande i reformen. Det är därför med viss förundran vi betraktar vår egen struktur av hälsoinsatser för barn på flykt.

I Sverige ligger ansvaret för implementering av hälsoinsatser på landstingsnivå. Men trots att varje region har en katastrofmedicinsk plan saknas beredskapsplaner för organisering av sjukvård och hälsopreventiva insatser i situationer som inte direkt faller under definitionen »katastrof«. Därmed saknas en nationell koordination av hälsoinsatser, samt en regional plattform för möten mellan frivilliga och landstingsaktörer för kunskapsutbyte, ansvarsfördelning och prioritering.

Från flera håll i landet kommer signaler om att endast en mindre andel barn nås av hälsopreventiva insatser. I Stockholm uppskattas att färre än hälften av andelen nyanlända barn hittar till BVC för vaccination, vilket ligger långt under Sphere minimistandarder. Väntetiden för hälsoscreening uppgår till månader, ibland halvår, för den okända andel barn som hittar dit. Det saknas också ett system för effektiv återkoppling av hälsodata till övriga aktörer så att verksamheter kontinuerligt kan anpassas efter uppmätta behov.

Koordination och tydligt ledarskap utgör grunden för adekvata hälsoinsatser för de flyktingströmmar som anländer till Sverige. Utan en systematiskt utförd analys av hälsobehov, på vilken hälsoinsatser och prioriteringar kan grundas, kommer frågan om huruvida vi gör tillräckligt att förbli obesvarad. Vi föreslår därför en tydlig struktur på nationell och regional nivå för en behovsanalys, effektivt informationsutbyte samt koordinering av hälsoinsatser efter uppmätta behov.

Resultatet av dagens system är att de humanitära hälsoinsatserna för barn anpassas efter kapacitet och tillgång till existerande strukturer snarare än uppmätta behov, vilket inte uppfyller internationella minimistandarder för humanitärt hälsoarbete, och inte heller de höga krav Sveriges biståndsorgan ställer på motsvarande insatser utomlands.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.