I LT 51–52/1999 hade tidningens referenter röstat fram 1900-talets största medicinska genombrott [1]. Högt på listan kom en patient- och personcentrerad vård. Detta har sedan 1970-talet genomsyrat lagstiftning och dagligt vårdarbete. På beroendeområdet speglar språkbruket dock alltför ofta en paternalistisk och stigmatiserande syn som gör att många med alkoholproblem drar sig för att söka hjälp eller är ovilliga att berätta om sina dryckesvanor [2].

Termen »alkoholist« myntades av Magnus Huss 1849 och definierades av WHO 1952, men utrangerades 1979. Termen kan fylla en funktion till exempel för den som själv identifierar sig som nykter alkoholist, men inom vården bör vi undvika den. »Missbruk« var en diagnos i DSM-IV, men har utrangerats i DSM-5, och är inte heller en diagnos i ICD-10. Däremot förekommer termen i flera lagar. Inom hälso- och sjukvården kan vi dock välja att inte använda den.

Den som har problem vill ha hjälp, men om man tror att bra hjälp saknas och är rädd för att bli stämplad som »missbrukare« och/eller nedlåtande betraktad håller man tyst. Detta bör inte betraktas som ljugande eller förnekande, utan snarare som ett misslyckande att skapa en förtroendefull relation.

Har man alkoholproblem vet man det redan själv och vill inte att någon utomstående upptäcker eller avslöjar ens tillkortakommanden. En personcentrerad vård innebär att vi talar om en person med alkoholberoende, inte en »alkoholist«.

»Alkoholberoende« är en kriteriediagnos från ICD-10. Om tre av sex kriterier är uppfyllda föreligger alkoholberoende. »Skadligt bruk« är också en ICD-10-diagnos som kan användas om det uppstått fysisk eller psykisk skada på grund av alkohol (exempelvis hypertoni eller depression).

Begreppet »riskbruk« är ett stöd för bedömning av dryckesmängder och innebär en konsumtionsmängd som väsentligen ökar risken för sjukdom eller skada [3]. Gränsen för riskbruk grundar sig på epidemiologiska utvärderingar och den individuella reaktionen på alkohol skiljer sig stort. Vad som är stor eller lagom mängd alkohol är starkt kulturellt betingat och tyckanden bör undvikas.

»Alkoholproblem« är en ospecifik term som kan användas då patienten upplever problem och vi inte kan specificera närmare med begreppen ovan. Även om man skäms och inte vill att ens svagheter upptäcks vill individen oftast bli uppmärksammad på förhållanden som kan ha bidragit till sjukdom, eller som försvårar behandling. Förtroende, goda samtal, screening etc är metoderna [4].

Redaktörerna för i princip samtliga internationella tidskrifter på beroendeområdet rekommenderar i ett konsensusuttalande att stigmatiserande terminologi bör undvikas [5]. Stigmatiserande termer påverkar både perception och beteende [6-8]. Exempelvis använder kliniker mer bestraffande metoder om »abuse« används i stället för »substance use disorders« [9].

Implementering kan ta tid, men vi hoppas att även Läkartidningen vill verka för att en stigmatiserande terminologi undviks i tidningen.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.